Tyvärr har jag inte mycket positivt att förmedla denna gång heller. Jag antar att vi befinner oss i en äkta Afrikansk upplevelse, men jag börjar allt mer tvivla på om detta verkligen är något för mig.
Visst kan jag förstå att alla vägar inte kan vara förstaklassig asfalt, men deras jävla grusvägar är ju ett skämt med alla stenar och hålor som gör de i princip omöjliga att färdas på.
Visst kan jag förstå att vatten kan vara en bristvara, men hur är det möjligt att vi överblickar två sjöar av Vätterns storlek, utan att det går att uppbringa en droppe vatten till hotellet där vi för närvarande vistas. Jag har inte duschat och tvättat håret på fem dagar. Jag har under den tiden cyklat över 60 mil i 35 gradig värme och obeskrivligt tjockt vägdamm. Jag har sovit i bushen med sand, damm, insekter och skit.
Jag kommer inte ha möjlighet att duscha förrän nästa vilodag om ytterligare sju dagar. Kalla mig bortskämd västerlänning, men jag kan inte acceptera att det inte finns något vatten att tillgå under hela dagen. Jag skiter i era jävla axelryckningar och ”maybe tomorrow”. Tillråga på allt går det inte heller att tvätta de kläder jag har använt, där ytterligare användning utan någon form av vaskning skulle innebära en sanitär olägenhet.
Visst kan jag förstå att alla toaletter inte är av tipp topp standard, men att ha två allmänna toaletter på hela hotellområdet där vi campar, utan någon form av rinnande vatten är ju löjligt. Ett diarréanfall och sedan är de toaletterna obrukbara. Som en av killarna i gruppen sa till hotellmanagern; ”If you don’t get some running water soon, I will fucking shit right here in front of your reception”.