75190255508

Hur ser det ut för dig? Har du något att säga om saken? Jag är inte den som är den va, men nog läser du allt vad som skrivs. Jag menar, jag ser ju vad jag ser.

Jag antar att hon fattade tycke för mig. Jag har utgått från att hennes mobil är trasig och inte har råd med en ny. Jag har funderat på att fråga henne, men glömt bort det när jag har fått chansen. Hon har vissa svårigheter med att tala engelska. Ibland går det långsamt när hon talar. Vissa kvinnor är kameraskygga. När jag växte upp var bl a min mamma kameraskygg, så känns det kanske inte lika konstigt som för andra. Själv tar jag sällan bilder på folk. Nästan alltid är det objekt jag fotar. Därför har jag inte heller fortsatt fråga henne. Jag fattar såklart att det är konstigt, men det är vissa kommunikationsproblem pga minimala språkförbristningar, men jag har ofta svårt att uppfatta vad hon säger, då hon ofta talar för lågt.

Ang 33-åringen träffades vi aldrig. Men vi fick kontakt via en språkapp och hon kontaktade mig i egenskap som svensk, då hon besökte Sverige. Jag befann mig på fel kust. Men vi fortsatte att prata och fattade tycke för henne. Jag vet inte om hon var den rätta eller inte. Därför jag ville träffa henne för att se om hon verkligen var det eller om det endast var en illusion. Det var i år som jag besökte Japan för första gången.

Jag tar för övrigt extra försiktigt för att undvika kulturkrockar, men ibland är det nog oundvikligt.

Anmärk gärna. Har aldrig invändning mot konstruktiv kritik. Självfallet är jag medveten om att alla kommer inte att dela min syn och vi bär alla på lite olika erfarenheter. Jag försöker vara noga med att det handlar om generaliseringar, annars går det liksom inte att före en generell diskussion. På individplanet blir allt så klart annorlunda. Eftersom jag är akademiker är det nog ganska naturligt att mina tankar och synpunkter bygger på empirisk hypotesprövning.



Men de existerar väl inte i någon större utsträckning i Heisei generationen. Kan själv tycka att det där är väldigt Showa typiskt.



Förvisso är det en uppfostringssak. Som make såg jag et som min uppgift att försöka lätta på bojorna, ge henne fritt spelutrymme att utforska sina egna behov och önskningar. Upptäcka glädjen i egna initiativ. I samband med de diskussionerna så hände det att hon gjorde en insats, men sedan sjönk det snabbt tillbaka i gamla inkörda vaner och rutiner. Jag misstänker att de någonstans tycker det är obehagligt, att de är rädda för att något skall gå snett och att de då skall anklagas för att ha fumlat. Att de helt enkelt inte känner sig totalt trygga inom äktenskapet/förhållandet. Det är möjligt jag missat något, men det är en känsla som ständigt smög på mig.



Och någonstans skulle jag tro att din fru är både stolt och betagen över dina insatser, men att om hon skulle börja berätta om detta för sina väninnor så känns det kanske som hon 威張っている. Och det är ju närmast en dödssynd både väst och öst om Nagoya. Jag utgår från att alla i din omgivning vet att du växt upp i Sverige?

Jo jag förstår men min poäng är om du adderar ihop alla faktorer som kan tyckas "konstiga" med henne. Dvs att hon inte vill vara med på kort, hon vägrar säga sin ålder och hon har ingen mobil. Fattar du då några misstankar om att något inte är som det ska eller tycker du att det verkar vara helt naturliga saker?

Givetvis finns det även japaner som är kameraskygga (jag är en av dem), men bortsett från ett fåtal så ska det nog rätt mycket till att om man dejtar någon och inte vill ställa upp på foto med densamme. Tycker inte du?

Hur fick du kontakt med den här kvinnan? (Kanske du skrivit men har i så fall glömt).

Givetvis är det så att man måste uttrycka sig mer generellt i kanaler där man talar om exempelvis folkgrupper, politik och andra ämnen som annars lätt kan bli misstolkade och få en "agenda"-stämpel på sig. Så långt förstår jag också. Var väl kanske mer just i vissa detaljer du beskrivit det lite väl generaliserande men å andra sidan förstår jag att det är ett förhållningssätt som är nödvändigt då ditt klientel kanske inte består av just människor som mig, så på det hela taget är jag helt klart imponerad, absolut.

Glömde att jag pratade med "Franskläraren Kuma" I så fall är vi nog på det klara att det är/var mycket av en Showa-företeelse även om tidiga Heisei i synnerhet i Kyoto faktiskt gjort det lite till sin grej inom vissa kretsar.

Beror lite på vad du syftar på med min omgivning. "Kvarterets ungar" var väl mer påsyftat att jag till skillnad från många andra japanska fäder tar med mina ungar ut till närmaste populära park och svingar runt i ジャングルジム:en och istället för att bara sätta mig på en bänk och glo ner i min telefon så tar jag aktiv roll i föräldrarskapet och faktiskt underhåller ungarna. Då det oftast är andra morsor där händer det att vi snackar så ja, åtminstone dem vet väl på ett ungefär att jag är uppväxt i Sverige, samt de personer jag såklart umgås med privat vilket inkluderar jobb samt "klubben". Är ju atletisk av mig så ser det bara som en rolig grej.

Men njae, 威張っている, alltså det är klart att det finns vissa kulturmoraliska dilemman att handskas med, det ska inte stickas under stol med, men det är ju typ tio ggr värre i Sverige även om jag inte försöker få mig till att framstå som något mer än vad jag egentligen är. Kan skyllas på att jag är uppvuxen i Sverige och funkar många gånger därför att det helt enkelt är sant.

Sedan rent privat när vi umgås med vänner under mer civiliserade former är det klart att jag anpassar mig efter situationerna. Däremot när jag är hemma eller bara är ute och leker med ungarna så kan det bli Zoo men det är kanske där jag som mest är mig själv.

Men stolt, nej hon är inte stolt över mig. Hon tycker jag är sjuk i huvet. Hon älskar mig, det är jag övertygad om för det finns inte en människa som stått ut med alla mina galenskaper om personen inte älskade mig. Men stolthet är nog inte rätt ord

Tror fortfarande du har en antropologisk ådra även om du kallar den för att du för journal. Vi var inne på det tidigare, och jag har insett att så är fallet. Nu har vi trots allt talat så pass länge att det kan du fan inte säga något emot.

Enligt min erfarenhet är det väldigt vanligt (okej, mindre än i Sverige, men fortfarande mer än förväntat) med fäder som också är ute och leker med sina barn. Att stirra i mobilen är visserligen vanligt, men det ser jag typ likvärdigt hos båda könen. Sedan är det klart att det ju är mindre fäder ute Måndagar till Lördagar, men på Söndagar och Helgdagar tycker jag att jag ser många av dem, att de leker med sina barn och låter mödrarna sitta och ta det lite lugnt.

wwwwwうける this aint africa, bruh

Jobbar irreguljärt så inte alla veckodagar jag är på jobbet. Du ser ofta familjer på helger vara ute och det är helt normalt men däremot ser man (åtminstone jag) sällan endast fäder ute med sina barn ensamma. Antagligen pga jobb men kan såklart ha andra orsaker också.

Mjo da, de forsoker enable den svenska faderskapshypen iomed 'ikumen' (育メンinteイケメ&#12531 och ha gubbar ta ledigt fran jobbet for att vara papplediga - joda, det finns o det hander, har tom satt det (en gang lmao) men som du vet, jag vet, alla vet, o som e betraffande allt annat i japan oxa, det existerar i principen men ar ju pa ett samhallsvetenskapligt plan typ inte tillatet, moraliskt satt, precis som allt andra ledigheter lol (o som sagt, ALLT ANNAT), god knows what would have happen, battre att lata saker vara som de alltid varit. aint i right?

Svart o fa battre valfard om du bara kopierar en mall for att sedan inte anvanda/folja den.

Conclusion, det e fel pa manniskorna, inte samhallet.

Jag e sa javla arg kuma o pockan kmr sakert lagga in mig snart...

Och låta dig styra hela Lyseum?

Haha, got me. Jag följer tråden, men ibland har jag inget jag känner att jag kan tillföra så jag kniper istället.

Nej, men hela den där historien med tjejen utan mobiltelefon känns väldigt osannorlik. Det är lättare att få Nobels fredspris än att hitta en japan utan telefon.

Själv är jag en sån där "aspergare" (på riktigt alltså, har nördhobbies och sånt) och till och med jag har svårt med mangamupparna som dras till det här landet. お偉いさん-aktiska 20-åringar som tror att de är skithäftiga. Det mest intressanta med dessa är hur de försöker idiotföklara mig för att jag har noll intresse i japansk modern kultur (spelar ett och ett annat spel, inte mer). Frågan "Varför är du ens i Japan om du inte gillar manga/anime?" har jag fått flera gånger och det får mig bara att skratta inombords.

För tillfället har jag ingen tjej och jag har inga barn, så på familjefronten ligger jag ganska efter när det gäller erfarenhet. Men jag måste säga att jag man blir lite 羨ましい ibland när vänner är ute med familjen på helgresor runt ön. Även fast Pocari försöker försvinna från frugan i några minuter bland gachamaskinerna så är det en viss charm med det.

Det jag är lite rädd för om jag ska skaffa familj är väl övertidsfällorna. Att kunna käka middag med familjen en vanlig vardag är väl inget jag kan hoppas på om man ser till rådande arbetssituation. Hur har ni föräldrar det på den fronten? Körde ni full force 地獄残業 eller satte ni ner foten? Bytte jobb kanske?

Ska vi dela rum? Idag när jag var på snabbköpet påväg hem från jobbet så insåg jag något som bara bekräftar bilden. En av butikstanterna gick runt med en vagn med ägg/mjölk eller något och medan hon kryssade mellan kunderna sa hon いらっしゃいませ, ありがとうございます, samt どぞ。。。。。Detta allt helt på autopilot. Hon tilltalade ingen specifik person utan gick runt där med helt död blick och upprepade samma fraser. Antar att hon jobbat där längre än butiken existerat.




Ja alltså inget emot folk som har ett intresse eller är insnöade. Hyser inget agg mot människor som lider av sjukdomar heller för den delen. Är väl mer att man får utgå från lite andra perspektiv när man diskuterar med vissa som är lite mer "insöade" än andra.

Jag förstår. Är heller ingen storkunsument av populärkultur, eller jag har ju egentligen inget val mer än att jag ibland måste läsa böcker för ungarna och liknande saker men det är väl ungefär där det roliga tar slut. Lär väl bli värre när ungarna kommer upp i åldern. Försökte visa en av mina ungar gamla VHS:band jag själv glodde på som barn men ungen tyckte det var roligare med knapparna på VHS:spelaren och när jag försökte stoppa ungen fick jag en smäll.

Har själv hoppat av råttracet sedan länge. Jobbar med ett rätt ovanligt men "vanligt" jobb med människor i utsatta situationer (är lite privat men ja). Är inte direkt bunden till någon vidare övertid (ibland tar jag några extra timmar av diverse anledningar dock) och anledningen till att jag gjort det valet att jobba med just det jag jobbar med är för att jag hade blivit galen av att sitta på kontor eller liknande. Tjänar således inte mer än att kunna anse mig vara arbetarklass men den tiden jag kan lägga på familjen och mitt eget psykiska välmående är fan så mer värt än något annat. Såklart i motsats till majoriteten av japanska fäder men å andra sidan har jag aldrig strävat efter att vara någon medeljapansson.

På tal om mangamuppar (Domyoji lär explodera så klicka inte på länken om du inte vill bli än mer galen): https://www.youtube.com/watch?v=RXVDsuMMSRE