Seriositet i ett förhållande är individuellt. Men AC-kun närmar sig försiktigt åldern när jakten avtar i intresse och bytet blir det primära. Det krävs trots allt några år av samvaro för att förstå om hon verkligen är den rätte. Skall jag säga något generellt så är det att de flesta killar är betydligt bättre på att välja flickvän än hustru. Tyvärr blandar de samman koncepten.

Får fullständigt hålla med dig på den sista punkten. Övervägningen samt utbudet på attraktivt vs gifemålsdugligt material tenderar i många fall att blandas ihop och därför bör man göra en jävligt noggrann övervägning i vad som är skillnaden för att undvika framtida missförstånd som kan öppna helvetets portar.

Du nämner hans ålder men ärligt talat så är hans japanska ålder 0. Med det sagt utesluter det inte det faktumet att människor är människor oavsett ursprung men sedan om man tar i åtanke att mental ålder kan variera grovt så slår vi ut det enligt vilken ekvation? Enligt mig att han bör lära känna landet innan han bör lära känna kvinnor.

Det är min bestämda åsikt om vi (jag) ska vara seriösa för en gångs skull.

Förvisso kan jag hålla med om att hans japanska ålder är noll, men du kan inte heller förbise hans biologiska ålder, den kan han inte påverka. Någonstans i ryggmärgen klämtar en liten klocka som insisterar på att DNA:et skall skickas vidare till en ny generation. Detta är något han sannolikt inte förstår rationellt, möjligen intuitivt. Men stalkerbeteendet och liknande är hans undermedvetna som vill försäkra sig om att spermietsunamin skall bryta de rätta vallarna. Socialt är han fortfarande underutvecklad och språkligt saknar han alternativ, därför ser han inga andra alternativ än att använda SNS för att ta till sig information. Men som alla andra milleniebarn så förstår han inte skillnaden på information och kunskap.

Hans biologiska ålder. Nej, den blir svårare att argumentera emot. Han besitter uppenbarligen en biologisk klocka, vilket vissa damer och även herrar såväl här i Japan samt Sverige väljer att förbise. De talar om ett "tredje" kön, men för mig som är primitiv i mitt vokabulär så kallar jag det för idioti.

Att han rationellt inte förstår detta är ju förvisso ett faktum som kan ställa till det för honom. Därav frågeställningen om han faktiskt reellt är redo för att göra detta, oavsett biologisk klocka eller rationellt (avsaknaden av rationellt snarare) tänkande, samt avsaknaden av japanska rent lingvistiskt gör ju att frågeställningen är befogad.

SNS använder vi väl alla i någon form av utsträckning, men det är exempel på när SNS kan användas ur ett negativt perspektiv vi först ser när det kommer till just AC-kun och exempel som dessa avarter. Han gör sig snarare en otjänst att använda SNS i min åsikt då det ofta inte leder mer till en destruktiv cirkel som med största sannolikhet inte bara fördummar, vilket också leder till att hans sociala kompetens försvagas men också ur ett mer vetenskapligt perspektiv så finns det forskning som pekar på att just personer som lider av högfungerande former av Autism helt enkelt väljer SNS just i brist på äkta social kompetens. AC-Kun gör vad han tror är bäst, men i själva verket så köper han frikort till helvetet om han inte lyckas bryta dessa mönster oavsett vad moder natur säger att hans biologiska klocka vill eller inte vill.

Hade i min ungdom en Spansk vän (nu ljuger jag. Han var som bäst bekant men vi rörde oss i samma krogstråk allt som oftast) som var uppvuxen i Japan. Han var förvisso helt wacko i skallen så att säga, men han kunde heller inte prata någon vidare engelska. Denne kille var alltså hel-vit, men uppvuxen i Japan.

Har flertalet (nåja) vänner som är halvjapaner, och dessa kan heller inte prata speciellt mycket engelska, åtminstone inte mer än "vanliga" japaner. Det blir såklart exotiskt så att säga, men för dem själva så skulle jag nog kunna tänka mig (jag vet) att det är ett helvete att hela tiden få behöva bekräfta sig själva för vad de är, och jag avundas dem inte det minsta. Därmed inte sagt att de inte är fina människor, men ett helvete är vad de möter när de växer upp i landet tyvärr.

Du och jag har inte växt upp med SNS, men det har sådana som AC-kun och Dumtemplet. Det blir därför både naturligt och självklart som ett första steg i alla kontakter de tar. För en del av dem har det gått så långt att de inte är kapable att hantera normala mänskliga kontakter om de inte först har introducerats till varandra över SNS. De blir fast i ett mönster som de inte förmår ta sig ur, helt enkelt för att de inte känner till eller har erfarenhet av alternativen. Men jag tycker inte vi är i en situation där vi kan döma dem, än mindre fördöma, om något är det deras föräldrar som missat tecknen och inte insett konsekvenserna. Men de får det lättare när de erbjuds umgänge med hologram.

Här på Okinawa vimlar det av dem. Skulle tippa att runt 75 - 80 % av dem ingår i 母子家庭 och aldrig har haft någon egentlig kontakt me farsan. När jag pratar med dem är det väldigt många som saknar den kontakten och är frustrerade över att de inte kan tillräckligt med engelska för att kunna söka reda på farsan. Vad de däremot inte förstår, inte ens misstänker, är att det är precis morsans avsikt. Sorgligt men sant. Hon berättar allehanda skräckhistorier om fadern utan att förstå att det hon beklagar sig över till 50 % faller på barnet. En hel del av dem börjar hysa agg mot modern när de kommer upp i 20-års åldern och börjar få perspektiv på livet.

Vi talar om socialisation. Den primära socialisationen hans föräldrar borde uppmärksammat (alternativt redan uppmärksammat men uppenbarligen för sent alternativt omöjligt kunna åtgärda detta pga just sjukdomsbilden) har helt enkelt lett honom samt en hel generation från att kunna skaka hand med nypor av stål till mjäkiga jävla benrangel som gömmer sig i skuggorna. Den sekundära socialisationen är dock heller inte att förglömma och kanske är det just den sekundära, dvs den socialisation som uppstår utanför hemmet som kanske är den som skiljer agnarna från vetet.

Jag är uppväxt med att skola = slagsmål. Sport = Ärorikt och hedersfyllt. Den som inte jobbar skall heller inte äta. Osv. Det låter klyschigt, men i ärlighetens namn så tar jag personligen ganska stor stolthet i det när man ser vad den sekundära socialisationen gör med många yngre idag. Det är inte ett fördömande mot individerna i sig. Heller kanske inte främst mot föräldrarna utan för ett samhälle i sig som gått fullständigt i kras med hjälp av just SNS och liknande plattformar så har det möjliggjort att dagens ungdomar helt enkelt har för många valmöjligheter att de blir apatiska av att inte kunna välja för att det finns för mycket valfrihet.

I längden skapar det ett passivt samhälle fullt av individualister som tror att världen är en stor jävla lekplats och att de kan välja och vraka bäst fan de vill utan att inse att det kommer att få långtgående konsekvenser. Det är något jag personligen fördömer. Inte valfriheten i sig, men det faktum att de vi på 70-talet hade omyndigförklarat helt enkelt idag inte bara kan, utan kräver rättigheter som ger förödande konsekvenser på samhällen.

Har man en mental sjukdom bör den åtgärdas precis som en fysisk sjukdom. Om så krävs bakom lyckta eller öppna dörrar är en annan frågeställning men någonstans måste man dra gränsen och vad som är lagom. Japan har inte den sortens syn på mental-ohälsa. Därför ser vi knäppgökar lite överallt och det är enligt mig bara ett resultat av den förmjäkning av landet som skett efter andra världskriget. Samma sak i Sverige X10 dock. Men men, jag är inte bitter, absolut inte. Lev och låt leva som det heter men man ska också komma ihåg exakt vad det är för funktioner som triggar igång vissa rörelsemoment oavsett om vi pratar på den individuella alternativt koellektivistiska spektrat.

Det är synd om dessa pågar och töser. Det är inte roligt alls att höra. Som du vet jobbar jag med ungdomar och andra människor i utsatta situationer och stöter ibland på dessa i arbetslivet. Vill inte outa mig för mycket men kan säga att det är just ofta avsaknaden av en stabil fadersfigur alternativt stabila familjeförhållanden (en mor och far) som faktiskt resulterar i den psykiska ohälsan vi ser hos många av dessa halvjapaner. För mig är de dock hel-japaner även om deras genetik råkar vara av annat ursprung delvis.

Det blir en skev förvridning och ja, det stämmer väl att det finns många som får perspektiv på livet och även kan se att morsan agerat egocentriskt men tyvärr är det ofta så att dessa beteenden ärvs rakt ner i generationer och många som saknar förmågan till absrakt tänkande på några högre nivåer hanmnar ofta i ett moment 22 där de upprepar i stort sett samma procedur och tyvärr blir det inte bättre av att just bildning inom dessa saker är så pass obefintliga i detta land att en stor minoritet blir hjärntvättade och mår piss rakt ut sagt bara för att de råkar vara just halvt japaner vilket jag tycker är ett nedvärderande sätt att se på dessa grupper av barn och ungdomar.

Förutom lite genetisk avvikelse är de naturligtvis heljapaner. De har aldrig upplevt något annat än japansk, nåja Okinawiansk då, kultur och språk. Utbildningen är japansk, umgänget är japanskt. Men inom sig känner de uppenbarligen ett litet tomutrymme som de inte riktigt vet hur de skall fylla. Om det är något jag reagerat på under alla mina år i Japan så är det väl bristen på kritiskt tänkande i utbildningen. De får aldrig lära sig ifrågasätta något och det dröjer till rätt långt upp i åldrarna innan den instinkten väcks till liv. Och då blir det mest i konkreta termer, mer sällan i abstrakta.

Något som slagit mig är hur olika vi använder adjektiven, orden som skall beskriva och nyansera. Japaner använder nästan undantagslöst endast komparativ och superlativ form när de beskriver något som är objektivt fastställt. Som att Usain Bolt är snabbast, däremot undviker de det i så stor utsträckning de kan när det gäller individuella och personliga bedömningar. Därmed faller också förutsättningarna för en kritisk hållning som jag ser det.

Ja jo, frånvaron av det kritiska tänkandet är ju mer eller mindre stommen för hela jävla landet vilket såklart återigen är ett resultat av ett feodalt förflutet. Detta går stick i stäv mot att året är 2018 och att Japan skulle vara så jävla "modernt". I synnerhet för dessa japaner med utländskt påbrå gör det att de hamnar i ett moraliskt limbo när det kommer till identiteten då de själva inte har möjligheten att ifrågasätta rådande strukturer utan snarare skall visa vördnad och tacksamhet över att få vara en del av samhället.

Detta gör att jag personligen blir så förbannad att jag skulle vilja göra saker jag inte tänker nämna i text men som du säkert förstår innebörden utav ändå. Människor talar om Nordkorea. Nu kanske jag sticker ut hakan men på vilket sätt skiljer sig Japan rent traditionellt mot vad som då kallades 李氏朝鮮? Den mentaltiteten har "vi" ärvt och det är också det som gör att många utlänningar inte fattar varför vi inte kan "förlåta" varandra och gå vidare.

Japan sitter i mångt och mycket fast i sitt förflutna och i takt med att världen globaliseras så blir dessa stackars människor inklusive koreaner, brazilianska japaner och liknande minoriteter de som får stå i det negativa lyset av det som är modernt vs traditionellt.

Helt åt helvete om du frågar mig.

Konfucius och Luther är ok vi bär med oss i arvsmassan. Intressant att sekulariseringen gått lika långt i både Japan och Sverige, men att det historiska oket väger lika tungt.