Äntligen aktiv tråd om Japan älskar landet och varit där till och från sen 2006.

TS kanske låter lite cynisk för en del här när han berättar om sin tid i Japan men jag håller med om det mesta. Tycker att landet är underbart på många sätt och folket likaså. Men det går inte att förneka att det kan kännas som människorna där borta saknar lite s.k mänsklighet. Tog upp detta i ett annat forum(många japaner och folk som bor där från forumet) jag hänger i och fick genast be om ursäkt. Klankar du ner på ditt land eller folkslag i Japan får du det ofta hett om öronen. Det är trots allt väldigt fint att vara just japan. Tycker att det är en nyttig diskussion att lyfta fram just denna om hur människorna är i Japan. Har jättemånga vänner där borta som jag umgås/pratar med dagligen och deras psykiska ohälsa är ganska påtaglig. Min närmsta vän jobbar som advokat, anställd av japanska staten, och han har även ett eget företag där han sköter om allt han inte kan ta sig an på sitt vanliga jobb. Hans äldre bror är en högt uppsatt bankman som jobbar i Sao Paulo. Min vän tog ganska lång tid på sig innan han blev klar med sin utbildning och han är mer eller mindre det svarta fåret i sin familj. I Japan daltas det inte med barnen i familjen. Jävligt sjuk familjepolitik.

Vill även lyfta fram människorna. Folket känns väldigt enat. Har aldrig blivit så bra bemött som i Japan. Bor alltid i Setagaya-ku, längs med Denentoshi-line, Komazawa brukar jag som oftast ha en lägenhet i. Människorna där får mig att känna mig som hemma. På något sätt kan jag faktiskt koppla av när jag är där trots alla människor och trafik. Allt går som ett klockverk. Komazawa park spenderar jag mycket tid i och har haft många intressanta möten med människor där. Sen finns det ställen jag undviker som pesten. Roppongi, Shibuya och Shinjuku håller jag mig borta ifrån. För rörigt för min smak. Händer ibland att jag åker till Roppongi för att besöka en restaurang vid namn Lilla Dalarna. Rekommenderas nästa resa blir om 2 månader så snart är man där igen.

Jag hittar faktiskt inget i TS beskrivning som jag inte redan har hört från andra håll, så det förefaller nog vara en ganska korrekt beskrivning av det hela. När det gäller det TS skriver om företagskulturen i Japan, så har det väl även varit ett diskussionsämne bland japanerna själva?

Jag är samtidigt väldigt imponerad av stora delar av den japanska kulturen, samt skulle gärna besöka landet. Men däremot skulle jag inte vilja jobba där och skulle endast kunna tänka mig bo där om jag vore välbärgad, slipper att jobba och kan leva tillbakadraget. Men som sagt, jag har egentligen ingen tanke på att vilja leva där, utan föredrar att ta del av de imponerande delarna på avstånd. Nu har jag dessutom en kvinna jag planerar leva med resten av livet, samt börjar i vilket fall som helst bli gammal, så jag har inte ens längre motivet att belägra en massa japanska kvinnor. Ja, av samma anledning har jag inte längre så stor anledning att vara social någonstans, då att emellanåt hitta kvinnor att kela med har utgjort min huvudmotivationen för att vara social i vuxen ålder.

Sedan kan jag i förbigående ändå nämna att i mina ögon låter inte TS beskrivning så avskräckande. Jag är för biologiskt avvikande med min enorma hjärna och märkliga personlighet, oavsett vilka människor jag skulle befinna mig bland. När det gäller den offentliga lögnerna i Sverige, så slår svenskarna nog alla andra folk i fråga om hyckleri, falskhet, ryggradslöshet och ögontjäneri. Reaktionerna när man någon gång har råkat nämna något sant och förnuftsbaserat, t.ex. vad som är känt utifrån omfattande empiristiskt grundad forskning internationellt, bland alla regimtroende PK-svenskar...ojojoj... Jag är vit och född i Sverige, men min höga begåvning, mitt intresse för vetenskaplig forskning och stenhårda böjelse för intellektuell hederlighet har gjort att jag för varje år har känt mig allt mer förfrämligad bland alla svenskar, där kravet på att allt som sägs och görs måste vara gravt efterblivet och psykotiskt har blivit allt mer stenhårt och hysteriskt för varje år. Det är omöjligt för mig att bli japan, men det är lika omöjligt för mig att någonsin bli en regimtroende PK-svensk.

Och då får jag påminna om hur svenska regimen, etablissemanget och svensk massmedia i åratal faktiskt har framfört påståenden om hur i stort sett alla på jorden kan bli svenskar, utom de svenskar som är regimkritiska och ifrågasätter den förda politiken och den nya statsideologin (googla och ni ska finna). Då är man plötsligt "osvensk". I Japan är trots allt inga icke-japaner japaner, men trots rätt ras och födelseland, så är jag tydligen en av de ytterst få människor bland jordens alla miljarder som aldrig kan bli svensk. Jag har även mötts av likadana reaktioner från svenskar i vardagslivet, inklusive svenskar i min närmaste bekantskapskrets, så det är inte bara något som framförs av betalda politruker i den svenska offentligheten.

Nej, för min del blir det att flytta till Finland, där man åtminstone har talesättet "Hullu saa olla, mutta ei tyhmä", d.v.s. "Galen får man vara, men inte dum". Jämför det med den svenska "Det är inte svenskt om det inte är efterblivet" (som jag redan var inne på i förra stycket, så har det uttryckts under senaste par årtiondena på många olika sätt i svensk gammelmedia och svenska offentligheten, även om det inte har formulerats exakt som jag skrev det). Om inte annat, så är det därifrån min släkt härstammar. Dessutom har jag alltid sett Japan lite som Asiens Finland. Det finns faktiskt en hel del kopplingar mellan finnarna och japanerna (sök och ni ska finna).

jag var på Okinawa, ungefär så långt bort från Fukushima som man kan komma. Det kom väldigt mycket folk från mainland under den tiden och alla hotell var i princip fullbokade. Utöver det var vi i princip oberörda av varesig jordbävningen, tsunamin eller kärnkraftsolyckan. Det kom en våg på typ 20 cm om jag inte minns fel.

Det är väldigt rent och jag ser sällan folk slänga saker direkt på backen. Det finns papperskorgar vid nästan varende convenience store, så att göra sig av med sitt skräp är inget problem.

TS beskrivning av de japanska tjejerna, hur de ligger helt tysta i sängen när han knullar dom. Hur TS är en eventplanerare och utåtgående utlänning. En person som festar med chefen på horhus om kvällarna när frugan sitter hemma. Hur det är svårt med fixa vänner.

Vem vill umgås med Fresh Prince som pratar Svenska med brytning om det var i Sverige? haha :|

Du är en mardröm.

Jag har en enorm respekt för Japans invandringspolitik.

Detta. Jag arbetar på ett japanskt företag och har aldrig varit med om det du beskriver. Visst, det har hänt att de har "lurat" mig på några övertidstimmar för att jag har glömt att fylla i loggen, och de räknar gärna fel på löneutbetalningen till deras favör. Men jag har aldrig blivit tvingad att jobba övertid obetalt utan får så klart lön för alla arbetade timmar.

Jag har varit ute med mina kolleger vid ett flertal tillfällen, men aldrig är det någon som har dragit till iväg till ett horhus. Kanske på egen hand på vägen hem om frestelsen blir för stor, men aldrig i grupp.

Under det första året så kom jag ofta tjugo minuter till en halvtimme tidigare, men numera kan det hända att jag droppar in på minuten strax innan jag börjar. Ofta äter jag frukost i pentryt för att komma till min plats på exakt utsatt tid. Men de som vill avancera inom företaget är ofta på plats tidigt, det stämmer.

Det är också ofta jag jobbar över tio minuter extra i obetald tid, men det handlar om att ge och ta.

Vi har många kvinnor på vår arbetsplats, men ingen tvingas koka kaffe åt männen. Nu är visserligen kvinnorna en majoritet på företaget så det kan bero på det också.



Det hade vi tidigare på vårt jobb också, men vi har i likhet med många andra företag lämnat det systemet bakom oss. Jag sitter ofta och skiter på betald arbetstid, det är ju den kanske främsta fördelen med att vara anställd.

Rolig tråd. Kul att höra erfarenheter från andra som bott i Japan.

Jag har bott i Japan i perioder, och även bott en längre period (ett år) hos en japansk familj och pratar japanska i stort sett flytande.

Jag har aldrig arbetat i Japan, men har flera vänner som gör det. Och det som skrivits om japanskt liv stämmer för de allra flesta jag känner som inte är ekonomiskt oberoende.

Tack vare att jag bodde hos en japansk familj kom jag bortom fasaden (tatemae) och fick se deras sanna sida (honne). Har ett par riktigt nära vänner på den nivån jag har nära vänner i Sverige. De vänner jag kommit närmast är dock ekonomiskt oberoende, och har inte haft behovet av att underkasta sig det japanska arbetslivet. De som är fast i ekorrhjulet är mycket svårare att komma nära. Jag avundas inte dessa bekanta i det minsta.

För att accepteras i Japan har jag upplevt att det gäller att assimilera till max. I allt från klädstil till sociala maner. Att komma dragandes med sina svenska värderingar och åsikter om hur saker skall vara fungerar inte. I Japan är det inte viktigt varför du gör saker, utan att du gör det, och hur du gör det. Det är inte någon bra ide att ifrågasätta någon som är äldre, eller på annat sätt står högre i hierarkin. Japan är ett relativt introvert land, och många japaner förefaller inte mer än ytligt intresserade av världen utanför. Och även om de skulle vara intresserade av att upptäcka den har de inte tid tack vare arbete och studier. Mängden semester är patetiskt liten.

Jag gör mig dock inga illusioner om att någonsin, oavsett hur jag försöker kunna betraktas än att som utlänning, med den särbehandling och i viss mening utanförskap det innebär.

Med det sagt finns det många fantastiska människor att lära känna, som är frisinnade och inte följer konventioner. Känner bla designers och konstnärer där, och de är quirky på ett sätt bara japaner kan vara. Jag älskar också den totala hängivenhet till sin passion vissa japaner besitter. En fördel med Japan är att man såvida man behärskar språket kan gå ut och träffa nya människor på barer relativt lätt. Har gått ut flera ggr själv i Tokyo, såväl som Osaka och hamnat i alla möjliga roliga kompisgäng.

Jag älskar att besöka Japan, och skulle gärna bo där igen om jag slapp jobba där. Jag har många av mina bästa minnen tillsammans med vänner där, även om jag betackat mig bordellbesöken. Finns många trevliga barer i Shinjuku ni-chōme om man tillhör den crowden...

Intressant berättelse.

Jag har inte varit i så värst många länder, bara fyra. Jag har blivit synnerligen vänligt och nyfiket bemött i USA, men även vänligt bemött i Danmark. Där har jag kunnat känna mig som en kanske något konstig kusin från landsbygden som talar konstigt eller så, men inte som en helt främmande person. Har varit i andra länder, men där har jag inte haft tillfälle att tala så mycket med folket. Tyskar har jag träffat många gånger i Sverige, och de har alltid varit artiga och vänliga, och jag tror att de skulle vara så mot mig om jag besökte Tyskland.

Jag förstår att folken jag nämnde är mer lika. Året 300 kunde vi i Sverige tala ganska enkelt med alla i nordeuropa utom de som bara talade Baltiska eller Finsk-Ugriska. Och så har vi alla en kristen grundkultur.

Kulturkrocken torde vara stor när man möter människor från fjärran östern.

Ändå finns det alltid beröringspunkter mellan civiliserade människor. Om man talar om frun, barnen, etc. Då talar man samma språk.

Bodde på den tiden i ett lägenhetskomplex i Bentenchou (Osaka), alltså bra långt ifrån själva olyckan. Minns att jag var ute på stan när skalvet nådde oss, men tänkte inte mycket på det eftersom det så långt bort inte var mycket värre än de normala skalven som inträffar titt som tätt. Det gungade lite och varorna på butikshyllorna skramlade, men inte mer än så. Hörde två japaner i min närhet som stannade upp och bara sa: "jordbävning", sen inget mer med det.

Fick senare höra vad som hade hänt, hemifrån. Såg inga reaktioner den dagen i Osakas kärna, alls. Allt fortgick som vanligt. Men när det hade gått upp för oss vad som faktiskt hänt så funderade man ju. Jag och frugan kunde inom ett par dagar kasta oss på ett plan hem till Sverige, men valde att stanna kvar ändå. En bekant från Tokyo kom dock ner och stannade en vecka. Han vågade inte riskera att stanna kvar där direkt efter det inträffade.

Men bara något dygn senare så vaknade vi mitt i natten, runt 2-tiden, av fullt pådrag utanför. Det var ambulans/räddningstjänst/brandkår överallt verkade det som. Sirener, saftblandare och fan vet vad. Tänkte först att "nu händer det här också". Blev faktiskt lite orolig på riktigt. Men jag, och en stor del andra boende, gick ut för att se vad som stod på, och det visade sig att ett hus på andra sidan av en gränd hade börjat brinna. Det var allt. Och det var inget som utvecklades till något större heller, även om jag tror att en av ägarna till huset avled, tragiskt nog.

Sedan gick dagarna och man brydde sig allt mindre om det som hänt, främst för att det inte märktes där vi bodde. Till slut såg man inte mer av det än någon insamling här och där.

Hemskt hur som helst!

Beskrivningen av den japanska företagskulturen låter ju otroligt bisarr och destruktiv, vilket kan få en att misstro att innovativa produkter från dynamiska företag skulle lysa med sin frånvaro i ett land som Japan, men så är det väl ändå inte?

Kan t ex. inte tänka mig att ett kreativa företag som Dentsu eller Nintendo skulle tolerera att medarbetare bara satt av tid och jobbade hellre mycket än verkligen levererade kvalitativt arbete?
I slutändan handlar företag om att leverera produkter som folk vill konsumera, och då måste väl ändå slutresultatet ändå räknas mer än om huruvida arbetarna upprätthåller en osund arbetskultur eller inte?

Är skräckexemplen av japansk arbetskultur som man kan läsa om här i tråden verkligen representativ för ALLA japanska företag?

Nej det finns bra och moderna företag också, men de är nog en minoritet. De stora företagen är värst eftersom arbetarna där endast betraktas som boskap. Dentsu är för övrigt känt för att ha en riktigt usel företagskultur och jag tror det var en kvinna på just Dentsu som tog livet av sig förra året på grund av överarbete och för stor press. Det blev en del debatt om det och en del förändring är nog på väg, men det går långsamt.

På de allra flesta japanska företag är arbetsdagarna långa, lönerna ett skämt och semesterdagarna få, särskilt då de även används som sjukdagar. Många japaner jobbar övertid för att lönen inte räcker till och dessutom tar de sällan ut alla sina semesterdagar. Tidigare kunde kvarvarande semesterdagar och inarbetad kompledighet tillfalla företaget efter en viss tid, men jag tror det är ändrat nu.

Då säger du att du är "förbjuden att dricka", på japanska kinshu desu 禁酒です därmed uppger du att det är något du inte själv kontrollerar. Det accepteras av alla.

Den som är nyfiken på om det går att smälta in i Japan, kan lämpligen läsa denna blogg