Homosexualitet? Hur är synen på det i Japan?

Själv lider jag av psykisk ohälsa i form av ångestproblematik. Vara öppen med det på min arbetsplats är inget nämnvärt stigma alls även om jag bara nämnt det för de närmaste och cheferna. Eftersom psykisk ohälsa är så utbrett i Japan, av det jag läst i tråden att döma, så tycker jag det är märkligt att det bär sådant stigma?

Stämmer skildringen i denna text?

https://www.quora.com/How-bad-is-the-mental-illness-stigma-in-Japan

Intressant läsning. Jag är en svensk man som arbetat i eller med Japan sedan augusti 1982, med andra ord snart 35 år, varav boende i Japan alla år utom fem, då jag istället pendlade från Sverige varannan månad i jobbet. Har enbart bott i Tokyo-trakten, men har tillbringat en hel del tid nere i Kansai, då min fru (sedan 30 år) kommer därifrån.

I JalleKalleBalles inledande text känner jag igen mycket (arbetsförhållanden i japanska företag, t ex, något som gjort att jag under större delen av tiden i Japan arbetat med egen firma) men jag tycker samtidigt att där finns en hel del generaliseringar som ger en åtminstone delvis felaktig bild av japanerna. Att säga att “japaner är si eller så” när det handlar om 127 miljoner människor med olika social bakgrund, olika utbildningsnivåer, olika kulturella mönster mellan olika regioner, olika politisk härkomst och - faktiskt - olika åsikter om allt möjligt, känns inte rätt. Några exempel:

“Japaner är också EXTREMT luriga…. de är extremt fega”

Visst finns det luriga och fega japaner. De stela hierarkin och “slicka uppåt, sparka nedåt”-mentaliteten som man finner på många arbetsplatser uppmuntrar nästan till sånt beteende, men det är långt ifrån alla. Sådana personer avskys givetvis också av andra japaner; det är inte så att detta beteende, när det förekommer, riktar sig enbart mot utlänningar.

“Du ska vara vit, kortklippt, renrakad, komma i perfekt sittande kostym och skratta och le konstant.”

Jag har visserligen bara arbetat med engelskaundervisning på ett enda företag i början av min tillvaro i Japan, men där uppskattades jag för min “utländskhet” och blev mycket väl respekterad och behandlad trots att jag såg ut som en anarkist från 1910-talet (eller ska vi säga en söderkis från nutiden, dvs med ett rejält tilltaget skägg).

Det där med att det inte går att skaffa japanska vänner känner jag inte igen alls. Jag är ingen som samlar på “vänner” för samlandets skull, men jag har nog relativt lätt för att bli bekant med nya människor och det fungerar även här. Jag har åtminstone fem gånger fler japanska vänner än utländska vänner här i Japan. Och då snackar vi “hjälpa till med flytten”-vänner eller “kom hem och käka till helgen”-vänner eller “säg till om du behöver låna pengar”-vänner. Om du lär dig hyfsad japanska och bor här tillräckligt länge för att förstå vad som anses vara OK eller inte OK i samvaron med andra människor, så ska det inte vara några problem att hitta riktiga kompisar. På ett av mina lokala stamhak anordnar man födelsedagsfester för alla stammisar, mig inkluderad. När jag skulle flytta prylar från ett förråd härom veckan, ringde stamhakets grillgubbe på eget bevåg upp en kompis (som jag aldrig träffat tidigare) och tyckte att han kunde komma med sin lilla lastbil och hjälpa mig, vilket han raskt gjorde. Samma stamhaks köttleverantör bjöd mig att åka upp till Niigata och bada varma bad över en onsdag (hans enda lediga dag). Ett annat stamhak har en grogg med mitt namn på (eftersom det var jag som gav dem receptet).

Sedan har vi kapitlet om söta japanskor. På min blogg så är inlägget “Varför en japansk kvinna kanske inte är det bästa valet” permanent parkerat bland de tio mest lästa inläggen, och jag vill verkligen betona att japanska tjejer kan vara stora problem på grund av diverse kulturella skillnader, men att säga att alla japanska tjejer är tomma i bollen är som att säga att alla svenska tjejer har doktorshatt. Visst finns det unga japanskor som bara är intresserade av mode, smink och popidoler, men samtidigt måste man påpeka att de flesta tjejer går vidare till högre utbildning och att det bara i min kompiskrets finns damer som är högt uppsatta chefer i större företag, professionella musiker, krögare, kulturkritiker, formgivare, journalister, författare, tolkar, läkare, etc, etc.. Även om det alltid finns stereotypa människotyper, så är de ju just stereotyper. Det kan gälla en stor del av en befolkning, men det gäller långtifrån alla. Om man tycker att alla är likadana, så är det kanske för att man råkar befinna sig i en grupp eller på en plats som lockar just den typen av personer. Byt miljö till något som lockar intellektuella och mångfacetterade personer, så kommer du att hitta både kvinnor och män som är intressanta och stimulerande att umgås med.

“Och plussa detta med att man i grund och botten inte kan "connecta" med Japaner generellt “

Återigen - japaner har inget emot att “connecta”, vare sig med andra japaner eller utlänningar. Jag skulle tvärtom vilja säga att japaner i gemen är extremt sociala människor. Man är mycket duktiga på att uppfinna ursäkter för att gå och ta sig ett järn tillsammans. Går man på en liten ståbar, där man har i princip fysisk kontakt i trängseln, är det normalt inga problem att starta konversationer, framför allt inte om man är en utlänning som talar japanska.

“Och tro mig, om ni är vana vid passionerade västerlänningar i sängen så kommer ni bli väldigt besvikna på japanskorna här också”.

Återigen, det finns alla sorter, även i Japan. Jag kan givetvis inte säga att min personliga erfarenhet är statistiskt giltig, men där är i alla fall en klar majoritet mycket aktiva under täcket.

“… få västerlänningar kommer palla med en vanlig japanska (det är där de snygga är) i det långa loppet, såvida hon inte är västifierad (oftast de mindre snygga)”

Återigen inte något som jag känner igen.. Mer eller mindra vackra damer har i min erfarenhet ingen koppling till språkkunskaper eller grad av “västifiering”.

Alla utlänningar i Japan har skilda erfarenheter. Efter mina 35 år av arbete och fritid med japaner, så vill jag tycka att väldigt många japaner passar in i en viss stereotypisk japansk modell; landet är ett av världens mest konformistiska länder tack vare sin historia och sin kultur. Men det betyder inte att ALLA är sådana, framför allt inte om man kan lära känna dem lite bättre. På arbetsplatsen vill eller kan ingen vika av från gängse normer - i alla fall om man inte kommit upp sig på karriärsstegen, men på fritiden finns det en väldig massa typer. Deppa därför inte ihop om du inte har ett tjog kompisar och världens sötaste, mest intelligenta och mest sexuellt aktiva tjej första månaderna i Japan. De finns för den som orkar lära sig japanska och träffar olika typer av japaner.

+1

Det dag.klingstedt nämner i inlägget ovan är i högsta grad giltigt. Nyckeln till umgänge är alltid fullödiga språkkunskaper. Ingen orkar umgås med någon där man jämnt måste förklara allting ett flertal gånger innan polletten trillar ned. Min förra fru, en japanska, förstod varken engelska eller svenska. Det innebar att vårt umgänge i Sverige var synnerligen begränsat. Svenska vänner och bekanta orkade anstränga sig en timme, sedan tar ork och samtalsämnen slut.

Och med fullödiga språkkunskaper inkluderas också att förstå det outtalade, det omskrivna, det allegoriska och det metaforiska. Eftersom Japans kultur så starkt avviker från den vi växt upp med i väst, är detta oerhört svåra bitar, och de framträder inte direkt heller i läroböckerna. Utan det är egen erfarenhet som måste tillämpas. Det bästa klassrummet är favorithaket, vattenhålet där du kan hänga och lära dig all den japanska som inte existerar i Genki eller Japanese for Busy People. Och här gäller det också att ta seden dit man kommer, det går inte att ensidigt sitta och ta emot fri pilsner och saké. Utan det gäller att skaffa budget så man kan köpa och bjuda stammisarna. När de ser den viljan är de genast mer mottagliga för att öppna upp sig emot en.

Jag har diskuterat folks äktenskapsproblem, hur man hanterar en chef som är sociopat, varför ris från Niigata är bättre än den från Yamagata, medan kött från Yamagata är bättre än det från Niigata osv. Helt normala vanliga konversationer som jag även kunde haft i Sverige (med undantag för riset förstås). Om något skulle jag vilja påstå att jag känner mig mer som utlänning när jag kommer till Sverige, eftersom nästan inga svenskar vet något som helst om Japan (börjar bli bättre bland de yngre) och börjar jag prata Gaien-mae eller Keio linjen är det något som dör i ögonen på ens samtalspartner. De har en jättechans att få lära sig något intressant om ett land de sannolikt aldrig kommer att besöka, men ser på TV eller läser om i tidningar, men de tar inte chansen.

Kanske är det likadant i Sapporo? De är helt enkelt inte intresserade av Sverige och en svensks erfarenheter?

yey där var jag förra veckan. bra grejer

jobbar för amerikanskt företag i japan och känner heller inte igen mig i hans beskrivning. visst långa arbetadagar, folk går bakom ryggen etc, men det där med att alla dessutom går ut och krökar med chefen varje dag trodde jag var en myt =).
i övrigt håller jag med om hans beskrivning, även om jag inte lider så speciellt mycket av situationen.

kanske bättre att ta ett jobb på icke japanskt företag? eller det kanske mer handlar om bransch? specifik företagskultur?

skön inställning

intressant tråd, vilken tid på året är bästa att åka dit på??

Nu eller i november...

Utveckla gärna


Har funderat på att åka till japan och vara där 2-4 veckor för att räka av landet lite. Så den här tråden har varit i stor hjälp som fått en del att tänka på.

Det stämmer att vi har en genetisk dragning till att hara med dom som liknar oss, sen så finns det sociala fördelar som är väldigt viktigt för sociala djur. Fast ditt påstånde om rasblandning är falskt, för det första så finns det jara en ras människor då melatonin ihuden och ens laktos tolerans inte räcker till för en egen ras. Sedan så är det bra för genpoolen om man mixar runt för då minskar risken för ärvda genetiska sjukdomar, tänk dig incest fast baklänges.

Behaglig temp nu och körsbärsträden blommar i april. I november så är det riktigt behaglig temperatur (för en svensk) och lite turister (inhemska och utländska).

Nåja.
Gör gärna ett besök i tråden som avhandlar detta. De som delar din ståndpunkt är hyfsat desperata och tar tacksamt emot allt stöd och alla formella bevis som du kan leverera:
https://www.flashback.org/t2691514

Japansk psykiatri är ett skämt.
Finns självklart fantastiska psykiatriket och läkare med. Men Sverige är imo i bra framkant där när det kommer till öppenhet om psykisk åkomma eller bara enklare depression.
Detta är bara fr. mina egna erfarenheter självklart.

TS säger att det är svårt att få vänner. Det är för att han helt enkelt letar på fel ställen. Har under rätt kort tid i Japan funnit bra många trogna och fina vänner.
Varenda jävel har varit öppen på ett eller annat sätt med att dem mått dåligt mentalt då och då, men svaren är ofta annorlunda jämfört med Sverige.

I Sverige är det "Du har inte testat KBT?" "Säg till din chef, det är inget att skämmas över" osv. (Inte överallt här heller, beror på krets).
I Japan är min bild att det snarare är "Säg inte till chefen" "Gå inte till psykolog". Det är tabubelagt att ha åkommor. T.om handikappade kan få mycket skit mot sig.

Har flertalet gånger sett hemlösa, med lite tokigt sinne, lugnt gå på gatan och helt plötsligt bli verbalt attackerade av någon japan som öser ut sitt hat mot denne person just för att den är hemlös och inte bidrar till samhället.

Man bryr sig om folk i ens omgivning som kan göra gott för en, inte förstör ens eget rykte och är proper. Resten skiter man i och skulle du en dag ändra något i din livstil ryker du med.

Så det TS skrev om att japaner är luriga, det stämmer. Men skulle snarare bara säga att dem är fega och väldigt ytliga.

Ingift japansk släkt, besökt japan många gånger inkl. bott under perioder.

Men man ska ALLTID ta allt som skrivs om Japan med en nypa salt.
Av någon anledning är just Japan favoriten att alltid överdriva allt om när man ska prata om hur "annorlunda" allt är.
Inklusive mig då, ta mig med en jävla nypa salt med.