När jag bodde i Solna brukade jag nog säga att det var just där jag bodde, men samtidigt var det ju Stockholms centrum och inte Solnas jag vanligen begav mig till för att handla och jag lånade fler böcker på Stockholms stadsbibliotek än på Solnas. Så mitt liv var knappast mycket annorlunda än om jag hade bott innanför tullarna.

Med andra ord: Att bo i en Stockholmsförort är vanligen att ha ett liv centrerat kring just Stockholm, inte kring Solna eller Vallentuna. Att bo i Borås är att ha ett liv centrerat kring just Borås (trist nog...).

1. Ja, har man bott hela livet i en av landets tre största städer kanske både Borås och Flen känns lika små och trista, och är man själv dvärg kanske alla över 1.50 framstår som jättar...

2. Jag har väl inte påstått att det bara är storleken som avgör vad som kan kallas stad? Och i fallet Staffanstorp har du kanske helt rätt, särskilt som orten aldrig haft stadsrättigheter.

Nu behöver det rimligtvis inte vara så.
Man kan givetvis bo I Solna och handla i Solna centrum och låna böcker på biblioteket i Solna för det mesta också.
Vallentuna ligger vad jag vet rätt långt ifrån Stockholm medan Solna ligger väldigt nära vilket innebär att många visserligen pendlar till Stockholm eller Solna för all del men deras liv var de handlar och så vidare centreras kring Vallentuna.

Borås kan jag tänka mig är lika centrerat till Göteborg som Vallentuna är till Stockholm.

Trottoarer, trafikljus och hyreshus. Det är stadskänsla för mig.

Kopparberg?

Det finns ju i snudd på varje tätort med mer än ett par tusen innevånare?

Jag skulle nog säga att stora mängder människor i rörelse, liv och verksamhet och höghus är stadskänsla (för mig).

Det finns små städer.

Det du beskriver låter snarare som en större stad.

Nattöppet är något som för mig säger storstad. Att staden fungerar oberoende tid på dygnet eller veckodag.

Ja, du beskrev småstadskänsla.



För att beskriva storstad skulle jag nog prata om enorma mängder människor i rörelse, skyskrapor och alltid öppet.

Jag har alltid tyckt det är lite löjligt med konstgjorda juridiska gränser. För mig så är all sammanhållen stadsbebyggelse det som avgör stadens storlek.

Så om man åker en bil igenom staden så tycker jag man skall räkna utsträckningen av denna stad som likvärdig med all sammanhållen civilisation och stadsbebyggelse. Det innebär att staden och dess utsträckning enligt min mening borde ta slut först då man börjar komma ut i närmaste skogsområde eller åkerområde eller andra naturområden alternativt om bebyggelsen börjar likna byhålor (typ trähus med knutar och sånt) så skall dessa inte räknas in.

En enkel gräns och framförallt en naturlig sådan.

Har man det förhållningsättet så tycker jag Stockholm bör räknas som följande:

Nacka i öster som yttersta gräns och Järfälla i väster dvs Stockholm breder ut sig betydligt mer åt väster än öster sett från innerstan. (om man är lite generös så skulle månne också Jakobsberg och Viksjö kunna räknas in)

I söder så är Huddinge och Skärholmen en naturlig gräns (de flesta turister brukar nog betrakta shoppingområdet vid Kungens Kurva som början på Stockholm) och i Norr så har vi Upplands Väsby som yttersta gräns.

Jag betraktar därmed Stockholm som ett mycket stort område. Och därmed är Stockholm för mig en storstad och också geografiskt.

Ett intressant psykologiskt fenomen är att jag och många med mig betraktar Arlanda och dess flygplats som en del av Stockholm trots att det är drygt 35Km från storstan. Det är väl det faktum att Arlandaområdet är så högciviliserat och det faktum att Arlanda är Sveriges STORA flyplats som gör att man sammankopplar det med den stora staden. Arlanda och StorStockholm har alltid varit tätt sammankopplade! När man befinner sig i Arlanda så känns det som om man befinner sig i en del av Stockholm!

Fy fan, inte manga storstader ute i Europa alltsa...

Åker man tåg till Stockholm känns det som att bebyggelsen börjar vid stadshuset.