En viss poäng kan TS ha. Det kan absolut vara roligt och inte skulle man ha velat stanna hemma hela livet. Men i vissa lite cyniska stunderkan det också infinna sig en viss tomhetskänsla, att man bara "konsumerar" det andra landet. Och det gäller ju inte mindre om man åker till en stad och besöker museum, restauranger och shoppar.
Det är ju ett mer intensivt konsumerande än hemma då väldigt mycket, om man ska vara ärlig, går ut på att man köper mat, fika, logi, transport, upplevelser och ev shopping på plats. Och på alla ställen med mycket turister vet man att befolkningen ser en som ett nödvändigt ont. De behöver inkomsten men är trött på turisterna.
Visst, vissa som stannar länge på samma plats kanske faktiskt skapar något slags vänner som håller kontakten med. Men i stort är det nog en försumbar del.
Jag föreställer mig att vissa som lägger väldigt mycket tid och resurser på att fara utomlands några år faktiskt kan nog uppleva en viss tomhet då de ska bygga upp ett liv hemma igen. Om man har försummat relationer hemma, inte har bostad eller jobb etc. Och de fantastiska minnena vid lägeräldar på andra sidan jorden har delats med folk man aldrig kommer se igen.
Och ärligt - vem vill kolla på andras semesterbilder egentligen?
Därmed inte sagt att jag ångrar att man åkt till ställen eller aldrig tänker resa igen. Har absolut vissa "drömresor" att göra. Men den sidan TS pratar om finns också.
Och när folk
pratar/skriver mycket om resande i profiler och sociala medier så är det väl ofta ett identitetsbyggande. Och nej - det är
inte bara kvinnor. Som att män inte gillar att skryta med sina resor, segling, dykande bla bla?
Det handlar väl om att signalera att man har resurser till mer än livets nödtorft samt att verka lite världsvan och äventyrlig.