Barn?
Jag vågar säga att det även händer många vuxna.

Själv har jag inte längtat hem till nåt främmande land som jag inte kommer ifrån, däremot har jag ofta längtat hem andra till länderna de kom ifrån...

Ja. USA längtar jag till. Har inga rötter eller någonting där förutom att jag åkte dit ganska mycket när jag var yngre. Ser det som mitt andra hem så det är väl inte så konstigt att man längtar dit.

Jag har varit i Edinborough och Glasgow. Men städer ser likadana ut nästan överallt. Min längtan och känsla är mer åt Highlanderhållet, om du förstår. Landskapet, hedarna, högländerna. Jag tror mycket beror på musiken, säckpipor slår verkligen an en ton hos mig, pun intended :-) Men å andra sidan är den Irländska folkmusiken väldigt snarlik och Irland har aldrig dragit i mig på samma sätt.

Jag minns sist när jag var i grekland för många är sedan (har varit där en 10 gånger kanske) södra delarna och det tog emot att sätta mig på planet hem till sverige faktiskt.

Där o då tänkte jag att fan ska jag satsa på stanna kvar här jag kan vara diskare bara jag får leva här vid dom fina stränderna och kulturen som passar mig som handen i handsken.

Men jag trivs bra i sverige också men ibland längtar jag till medelhavet men är svårt o "skilja sig" från sitt hemland med allt vad det innebär.

Jag har ingen släkt eller blodsband till Estland men det är ett land jag har besökt väldigt mycket sen Sovjet kollapsade. Första gången jag var där var i början av 1993. Sen dess har jag varit där flera ggr per år och under några perioder bott där något år åt gången. Men sen Covid kom 2020 så har jag bara besökt landet en gång. Innan Covid så var det billigt att ta båten över med bil. Man kunde också köpa med sig lite alkohol och någon limpa cigg och sälja eller förbruka så resan blev även lönsam vissa gånger. Sen Estland öppnade upp sig igen så kostar det nästan 5000kr enkel väg att ta över bilen under högsäsonger så jag har avstått att resa dit på senare år. Men det är ett land jag saknar och vill åka tillbaka till.

Inte en aning. Har aldrig haft några drömmar som vuxen.

Antarktis är ju kanske inget land. Men dit längtar jag.

Verkar så mysigt att komma in till en varm och ombonad forskningsstation efter nån strapats ute på isarna och sätta sig med en rykande mugg kaffe och analysera dagens prover.
Så långt borta från allt man kan komma.

Jag förstår precis det är inget som lockar mig personligen men jag kan absolut se tjusningen i det landskapet. Väldigt vackert och friskt på något sätt.

Jag har " alltid " känt att jag velat att testa på utomlands en längre period någon gång. Visst har familj/släkt här i Sverige. Men aldrig direkt känt att jag "måste " bo här. Skulle gärna kunna tänka mig flytta till nya zeeland , australien , varför inte typ japan eller typ sydkorea. Vore kul att testa att bo i ett helt nytt land.

Samma här. Känns som jag levt där i ett tidigare liv. Även fast jag inte tror på sånt. Dottern känner samma sak. Jätteskum känsla.
Var i Ryssland i Moskva innan pandemin och kriget. Det kändes otroligt bra, men konstig känsla som jag inte upplevt i nåt annat land. Som att befinna sig i ett paralelluniversum med samma klimat, natur och människorna såg likadana ut som mig, men bokstäver, språk och till viss del byggnader var annorlunda.

Åker gärna tillbaka nån gång. Om landet blir ”normalt” igen.
Just nu är jag livrädd för Ryssland och vill absolut inte ha hit dom och få Sverige invaderat. Det är inte det jag menar. Rysslands invasion är en helt annan diskussion.
Det jag menar är den där konstiga känslan som ämnet handlar om och den har funnits där hela livet.

Visst.. och folk säger att vi är mer lika amerikaner till lynnet.. Jag tvivlar. Vi har mycket gemensamt med det folket i mina ögon. Närmare band och klart mer jämförbara med oss, snarare än exempelvis jänkare.