Hade ungefär samma situation som du, sparade ihop ungefär 100 000:- och var borta i 1 år lite drygt. åkte jorden runt och kommer aldrig att ångra det! Hade jag varit dig så hade jag slutfört studierna först!
Good Luck!

Med 60 papp kommer du klara dig under en mycket lång tid... om du sticker till rätt ställen. Du måste ju inte bort för alltid, det måste du få fram till lilla mammsen. Sydafrika, Indonesien med omnejd eller sydamerika kommer du kunna leva under en lång tid på dom pengarna. I alla fallen är det ju flyget som kommer kosta dig. 10.000:- ToR mas o menos.

Plugga kvar och sen ut och se lite av världen. Finns även jättebra volontärarbeten i alla dessa länder om du faktiskt vill hjälpa lokalbefolkningen lite, och det är oerhört givande för dig. Kommer också ge dig något att bita i för din tankfulla hjärna!

Jag hoppade av gymnasiet med ett år kvar, och det ångrar jag. Plugga klart först!

30.000:- för en månad i Afrika är SVINDYRT. Biljetten ToR 10.000 men sen klarar du dig utan större problem på 5.000-7.000 / månad.

Fan vad många verkar hänga upp sig på materialistiska ting?
Passa på att dra. Se till att spara 10' någonstans så att du alltid kan ta dig hem när det kör ihop sig.
Så får du se hur länge det håller!

Tycker även att man ska passa på att göra så här medan man kan. Hux flux har du jobb, lägenhet och barn och kan inte sticka iväg - någonsin.

Om du förklarar för din mor på ett sätt så att hon förstår att detta verkligen är något du vill och som du kommer växa genom att göra, hur tror du hon tar det då?

Livet är så mycket mer än att äga saker och vara en tråkig jävla Svensson.

Lite generella tips till dig TS, såg din lista på länder nu.

Med Sydafrika ska du komma ihåg att det inte går att som ensam turistande kvinna går att leva "fritt". Du kan inte vara ute när det är mörkt osv, och det kommer du inte vilja heller.
Du har inget annat val än att leva och bo där som turist och inget annat enligt mig.

USA är bara att glömma om du vill stanna mer än 90 dagar utan visum. De vill se biljett ut när du kommer in, samma sak med Nya Zeeland. Även intyg på boende.

Japaner och kineser kan ingen engelska i princip, men det är intressanta länder. Indien måste du anpassa dig i som kvinna, det är en annan kultur med andra värderingar och detta måste du respektera, klä dig rätt osv. Samma med Istanbul, inte prata med män som ensam kvinna osv.

Stryk några av dessa alternativ, se på det med klara och intelligenta ögon. Det är respektlöst att bara anta att alla länder är okej med folk som bara vill uppleva en inre resa och softa runt. Sök dig till andra backpackare. Var smart. Utöver det går allt om man vill, bara man planerar rätt.

Ska jag ge dig ett ärligt råd så är det att läsa sista året på gymnasiet i USA eller nåt under ordnade former.

Prata med "mamsen" och säg som det är, berätta att du är olycklig och att du måste göra det här. Att det är viktigt för dig.

Att ta sparkapitalet och bara leva tills det är slut är ingen bra idè. då kan du lika gärna åka på en charterresa till Canarieöarna!

Mitt tips är att du packar en ryggsäck och sticker ut på "luffen" interrail (tågluff) ä(det är en bra start) du kommer träffa en massa olika människor som är på väg ut i världen som du kan "hänga" med.

Det är nog fortfarande inga problem att få jobb runt om i Europa! tex "allt i allo" på gårdar, ragga kunder för youth hostelÅœs,, restauranger, hantlangare på byggen (byggs gör det överallt), plocka apelsiner på Kreta, Kibbutz i Israel osv..

Kör hårt!! gör det du känner för, skit i skolan om det är det du vill, skolan kan du alltid komma tllbaka till om du ångrar dig.

Du är inte rik. Pengarna räcker inte ett år. Sök hjälp.

Jag är inte naiv och jag har erfarenhet av att ha det svårt. Bodde tre månader i en bil (har inte körkort, sov i bilen). Hade 0 kronor med mig, var på rymmen. Då var jag 14. Det gick helt okej tills dem hittade mig, är en överlevare.

Har inte sett into the wild men är jätteförkyld idag så ska kanske hyra den. Är inte alls så dum som du verkar tro, jag vet att resten av världen inte är ett paradis. Jag kanske inte bara känner att jag trivs. Jag VILL INTE BO FINT, ÄTA GOTT, VARA SUPERSNYGG OCH FRÄSCH OCH TREDNIG. Jag vill bara vandra, strosa, inte äga någonting mer än nödvändigt, bara uppleva saker. Jag tror inte du vet hur det är att vara så uttråkad och less på tillvaron att man börjar överväga att ta livet av sig pga att det aldrig händer nåt oväntat. Jag skulle bli glad om någon kidnappade mig, hotade mig till livet etc. Då skulle det åtminstonde finnas en tillfällig "handling" i mitt liv. Nu passerar tiden bara och jag känner att den springer ifrån mig.

Att flytta hemifrån kostar för mycket. Och jag har inte som mål att bo ensam. Skulle hellre bo i kollektiv eller i en husvagn. Vill inte slå rot då blotta tanken på det gör mig stressad. Man missar så mycket hemska, underbara och märkliga saker hela tiden. Jag vill se misär och skönhet, jag vill se folk som lider och som är lyckliga. Jag vill inte bara se det och dem jag är van vid.


Jag kommer säkert ångra mig, men så kan man ju inte tänka! Man kanske ångrar sig oavsett vad man tar sig an. Väljer fel skola, karriär, partner osv.. men bättre att ångra det man gör än det man inte gör?


Jag tänker bara leva dag för dag, ja. Kanske ta lite ströjobb/hjälpa folk med saker för att sysselsätta mig men utöver det behöver jag bara mat (lite grann), vatten och en sovplats. Det är dem kraven jag har. Pengar är ett plus men jag är hellre utfattig, ursvulten och hemlös på andra sidan jorden än sitter här i en depression och "låst läge" och är likgiltig gentemot livet som det ser ut idag. Jag är som en levande död pga att jag nekar mig själv att leva som jag vill.

Min ätstörning är en del av mig nu, det är inget som helst problem. Det är ungefär som att vissa är diabetiker, andra är allergiker. Jag undviker vissa livsmedel (skräpmat, vitt socker, transfetter) och håller mig till det jag känner mig trygg i att äta: frukt, grönt, kött, fisk, knäckebröd, buljonvatten osv. Äter löjligt lite energi, men har överlevt på det en lång tid och mår helt okej. Har fått hjälp i mitt förflutna men det är en lång historia och jag tror inte att alla människor är likadana och mitt sätt funkar för mig då den psykiska delen av min ätstörning håller käften så länge jag äter det jag kan och undviker sånt som triggar mig att må dåligt (godis, gratänger, geggig mat osv). Inget problem med andra ord, kan allt om näringslära och slapp vård (efter mycket tjat) då jag bevisade att mina kunskaper i stort sett dög för att bli dietist.


Klart, är man van vid en massa överflöd är 66 000 pyttelite. Men du förstår inte hur jag menar. Jag vill inte bo på hotell. Jag vill inte åka till ALLA platser just nu. Börja med ett av dom ställena och sen ta mig vidare i mån av pengar och så. Kan omöjligt planera en sån här resa eftersom allt handlar om att testa sig fram, hitta billiga alternativ och ansvaret ligger på mig att jag visar framfötterna om jag vill träffa folk/tjäna pengar/hitta möjligheter.


Telefonsex ska ge rätt bra betalt och verkar vara möjligt att hålla på med vid sidan av skolan. Känns som en enkel och rolig arbetsuppgift och om man blir bra kommer pengarna flöda. Kan jag spara 5.000 i månaden (bor hemma) så skulle det ju vara bra, medan jag avvaktar.


Låter helt underbart, jag fattar inte varför det är så svårt att bara göra det. Jag vill ju inget hellre och allt folk skriver argumenterar jag ändå emot... det är ju uppenbart vad jag vill men ändå kommr jga inte till skott.

Naiv är verkligen ordet här. Att bara ge sig ut och resa utan någon som helst livserfarenhet är inte att rekommendera. Att börja med, när den stora frågan var, vad skall jag ha med mig visar hur ambivalent du är. Allt kan inte lagas med "duct tape" och det kan man köpa överallt. Jag är skapligt gammal och gjorde ett par resor på 70-talet till USA, dock aldrig ensam. Skall man resa långt så skall man uppleva saker och ting tillsammans med någon. Att efter hemkomsten sitta med en massa häftiga minnen som ingen är intresserad av är jävligt jobbigt.

Hade en vän som åkte jorden runt ensam. När han hittade sin livskamrat så gjorde han om resan för ha någon att dela minnena med. Denne var då närmare de 30. Att vara 18 år och tro att man har livserfarenhet för att ge sig ut själv är naivt(jäklar vilket bra ord i detta sammanhang).

Senare i livet fick jag var med om att arbeta utomlands för ett stort svensk multinationellt företag i ett underbart land. Då var jag lite drygt 30. En av mina döttrar gjorde två jorden runt resor då hon var 25 och 26 år. Båda gånger i backpacker stil. Med detta vill jag visa att det är ingen panik.

Som du skriver i rubriken, du försöker fly. Om nu allt är så bra med livet som du säger men ändå är det kasst så kanske du skall ta hjälp för att reda ut begreppen. Som jag ser det är du inte i balans att ge dig ut på en lång tripp. Du är inte vuxen för det och du har inte de ekonomiska resurserna. Är du sedan tjej så skall man vara lite vaksam.

Rådet är att mogna, gå ut gymnasiet, jobba ett par år och få in lite stålar, försök hitta någon att göra resan med. Då kommer din mor också att acceptera det. Det kan t.o.m. bli så att hon kan möta upp någonstans. För det finns ingen finare och häftigare än att träffa på sin dotter på andra sidan jordklotet, vilket jag varit med om två gånger.

Åk till Asien och jobba på en krog där, du får gratis mat för dagen, boende och lite pengar i fickan.
Har flera flera polare som gör det. Eller är du bra på engelska? Bli lärare! har även flera kompisar som jobbar som engelska lärare runt om i Asien.

Var i Asien i ett halvår, levde helt överdrivet som en kung på knappt hälften vad du har, jobbade inte en sekund. Så hur länge du kan vara borta kan vara hur länge som helst, i goa länder också!

Har även några danska polare som har ett helt överdrivet stort hus i Vietnam, de jobbar 5 timmar per dag 5 dagar i veckan ungefär. Utöver huset så lever de helt okej.

Världen är full av möjligheter och med den budgeten du har så är det bara att dra, och som du själv säger - du skiter i prylar, då är det bara upplevelser kvar och det kostar nästan ingenting!

Lycka till!

VA?! Åh jag blir så inspirerad och taggad när jag läser sånt här. 100.000 kr räckte i ett helt år? Fan vad bra, jag är glad bara pengarna räcker i ett halvt år. Hade ändå tänkt skaffa tillfälliga jobb och sånt på plats, svartjobb eller vad som helst (inte i usa eller andra stränga länder obviously!).


Vill verkligen jobba som volontär! Det har jag alltid velat, men det har varit så dyrt att åka ner och jobba gratis. Det blir ju som att betala för att åka ner och hjälpa till. Men om jag är på plats tänker jag söka mig till såna ställen. Härbärgen och liknande, städa och hjälpa till bara för att lära mig mer om mig själv.

Tyckte också att 30 000 lät dyrt, men antar att personen som skrev detta menar om man bor fint/tryggt. Inser att afrika är farligt om man inte ser upp, men det är bara en av de platser jag vill till. Kanske träffar man nån backpacker eller nåt någon annanstans som kan slå följe? Eller så är det bara att ta de värsta länderna sist och räkna med att dö/bli rövknullad så har man inget att förlora!


Jag håller med dig till 100%, dina ord är mina tankar!


Japanska kan jag prata men inte läsa, har gått kurser i det. Kan för övrigt en hel del om japan och har en av mina bästa vänner där, han bor i osaka med sin mormor. Listan är inga "måsten" men det är alla drömresemål för mig. Istanbul har jag läst mycket om och vet också att man får skyla sig som kvinna och ska försöka att inte göra nåt väsen av mig. Jag söker efter resekompisar på olika backpacker forum, men har svårt att lita på folk. Det är svårt att tänka sig att någon annan är lika naiv som jag och villig att bara ge sig av. Om dom är det har jag för mig att dom är ute efter mig.. haha.

Ett år i usa som student låter grymt dyrt.. Har två år i gymnasiet kvar då jag tog ett år ledigt för att praktisera/resa i sverige/knyta kontakter (ett MYCKET bra år för övrigt).


Känner mig upprymd och full av energi när jag läser ditt inlägg. Blir salig och dreglar nu, typ. Ska kolla upp det där med att tågluffa!


Jo jag anser mig ha nog med pengar. Jag är relativt rik eftersom jag har 66 000 kr på eget bankkonto (och mina föräldrar säger att de sparat pengar i nödfall åt mig och mitt syskon, hur mycket vet jag inte). Med relativt menas relativt. Mamma har en lön på 25 tusen i månaden och det mesta går till hyra/mat så jag förväntar mig inte pengar från henne. Pappa hatar mig och fryser ut mig för att jag skämt ut honom med mina fd tonårsproblem.

Jag är inte rik, absolut inte. Men med tanke på att jag har mycket pengar i mitt namn, en generös mamma och god erfarenhet av att jobba så är jag rik på ett annat sätt. Det duger i krig.

Rubriken var till för att locka folk till tråden eftersom fly är ett dramatiskt ord.

Jag är inte lika beroende av människor som din vän verkar vara. Behöver inte prata en massa och har aldrig gjort heller. Alla mina finaste minnen delar jag inte med någon. Tillfällen jag sovit i bilen och hört åskan utanför, eller när jag suttit på en klippa i hunnebostrand och druckit dyrt rödvin jag stal från en fest, eller när jag var ute i skogen och såg en räv som inte sprang iväg osv. Jag gillar att vara för mig själv och behöver inte skryta om allt, berätta om allt eller dela med mig av allt. Ingen vet (förutom flashback nu då att jag är homosexuell, att jag har rökt marijuana och käkat svamp, att jag legat med en tv-profil, att jag brukar åka ut till öarna i bohuslän på egen hand flera gånger i veckan under sommaren (löjliga exempel, men ni fattar). Ändå bor jag hemma och har folk jag KAN berätta för om jag vill. Har inget behov av det dock, kan ha jättekul för stunden med de som är omkring mig just då.


Jag kan engelska bättre än svenska faktiskt, min lärare har påpekat det till och med.. läser så mycket engelska böcker och lyssnar på engelsk musik en hel del. Brukar också prata engelska på krogen och låtsas vara turist (SÅ får man brudar förövrigt). Svenskan är det sämre med, vilket är synd men en sanning.

Villa, volvo och hund.