hahah TS jag tycker du ska packa din ryggsäck och dra, Har tänkt många gånger samma tanke men aldrig gjort de. Är för rädd för att resa själv.. Men säg inte upp kontakten med dina anhöriga bara för att du ska dra från Sverige,

Jag ska inte vara så negativ som en del är i tråden, ÅK så fort som möjligt går det åt helvete så märks det nog men du har iaf försökt.

Men de går nog säkert bra,


Och om du nu åker så håll oss uppdaterade, så vi kan följa dig på resan,


ETT STORT LYCKA TILL!

Idag har jag sålt min gitarr. Det känns vemodigt eftersom jag brukade spela mycket på den. Samtidigt är det inte möjligt att släpa på en gitarr genom ett nomadliv.

Men inställningen då. Jag tror att det faktiskt går bra om man kommer iväg, för har man drivkraften att resa har man också drivkraften att bygga upp något också. Men det kommer hinder och motgångar som att man står i ett land utan att tala språket, utan jobb och utan pengar. Att det blev Frankrike beror på att jag kände en familj här som jag kunde få bo hos och eventuellt få jobb genom. Sedan fick jag jobb här och kunde skaffa ett eget ställe att bo på. Det är en rik och ganska inflytelserik familj, så jag kanske hade tur som inte behövde återvända till Sverige. Jag hade faktiskt inte ens råd med att resa hit från Spanien som jag befann mig i när pengarna tog slut, så jag liftade och vandrade vissa sträckor. Under de dagarna kändes allt bara jobbigt. Men jag var besluten att inte återvända till Sverige och följaktligen löste jag situationen.

Så vill man resa ska man vara beredd på motgångar, men också vara besluten att komma över dem. Om samma situation uppstår igen får jag leva som en pundare någonstans helt enkelt. Jag äter den mat jag kommer över och sover där jag kan lägga mig ner eftersom pundarstilen faktiskt är möjlig i några veckor. Allt handlar om inställningen. Det enda jag har att vinna på att komma till Sverige är en bättre ekonomisk trygghet, men det intresserar mig inte. Så nej, jag har inget att förlora. Man blir inte magsjuk för att man går till brickstället på en restaurang och äter rester, så man överlever alltid på något sätt.

Mycket bra skriver, håller med om allt. Du hade dock massa tur som kände den där inflytelserika familjen i Frankrike, inte alla som har såna kontakter. Men det är mycket imponerande att läsa om din oerhört starka vilja, du har nog den envisheten som krävs för att lyckas återigen. Tror att det behövs en stor portion nyfikenhet och även en längtan efter äventyr, och som du säger så är nog inställningen nyckeln till framgång här. Never give up!

Mitt största hinder är nog min rädsla för mindre schyssta människor. Jag är t ex rädd för att lifta, känns som att man kan råka illa ut som tjej då. Funderar mycket på hur jag ska läsa detta, men man måste väl våga "satsa för att vinna" antar jag..

Med lite sunt förnuft kan man undvika faror som är dumma att utsätta sig för. Att sätta sig i en bil där något känns fel kan ju också vara fel, men de som plockar upp liftare är för det mesta ungdomar som är på semester med föräldrarnas bil. De vill bara ha med en till trevlig prick i bilen.

Lastbilschaufförer har jag inte åkt med fast jag kan tänka mig att de gärna vill ha sällskap. Fast de har ju inte direkt rykte av sig att vara stora charmörer, så man kanske ska tänka efter en extra gång. Men bara för att 4-5 chaufförer har gjort bort sig behöver man ju inte råka ut för den sjätte. Jag hade givetvis åkt en sträcka med en chaufför.

Ja, att känna av stämningen i bilen eller vad det nu är kanske man kan få ut mycket av. Sen att det alltid finns en risk för att råka illa ut får man väl ta. Har du liftat mycket?

Har fått tipset tidigare i den här tråden att kontakta något stort åkeri för att åka gratis, lastbilschaufförer har nog inget emot lite sällskap som sagt. Är dock lite tveksam till det av någon anledning.. lastbilschaufförer ser ofta lite läskiga ut hahah.. :|

Dedicerar tråden mitt första inlägg.

Jag känner igen mig i det många av er skriver och gjorde själv slag i saken och begav mig utomlands för drygt ett år sedan efter det att jag tagit studenten och har inte återvänt sedan dess och har heller inga planer på att göra det. Jag själv lämnade Sverige mentalt långt mycket tidigare dock och känner således igen mig i tänket och frustrationen hos många av er som inte tagit steget ännu. Kan vara lämpligt och nämna att Spanien är det land jag numera håller till i.

Kan lugnt säga att det är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Numera vaknar jag upp med en känsla av spänning och förväntan inför dagen och vad den har att erbjuda i motsats till Sverige där jag kände mig allmänt likgiltig inför dagen. Det tog mig med andra ord inte speciellt lång tid och inse att jag aldrig ens en gång vetat vad livsglädje var förens det att jag lämnade Sverige.

För det första är det väldigt egoistiskt att bara försvinna. Skicka hem något vykort någon gång i alla fall som det står att du lever på. Annars är du ju också helt dum i huvudet om du säljer cykeln. Att cykla är gratis och du kommer väldigt långt på den.

http://www.lostcyclist.com/

Så gör man. Kolla in lite där så får du en idé om hur enkelt det faktiskt kan vara att cykla runt hela jorden och leta efter en annan plats att bo på.

Överallt när du kommer till en ny plats så börja fråga vad lägenheter kostar och vart/om det finns jobb. Språk är förbannat svårt att lära sig och börja med något som pratas i fler än ett land. Men men, det är väl säkert saker du redan tänkt på hoppas jag. Börja med att sy några cykelväskor, skaffa ett tält plus andra camping grejer. Det är det billigaste sättet att "försvinna" på.

Vill du vara lite sådär häftigt "tuff" som jag får känslan av att du vill vara så börjar du helt klart cykla. Eller gå. Det är mer hard core. Så var nu lite tuff istället för att mjuk starta med en bil och slösa alla dina pengar.

Själv cyklade jag i två månader i Sverige och levde på pengarna som gatuartist med en eldshow. Det tog en vecka från att jag köpte cykeln och skaffade all utrustning till att jag började cykla. Så om en vecka har du alltså försvunnit om du är modig nog. Tvivlar dock på alla som säger det här. Mycket snack och liten verkstad.

Kul att du nämner cykling Om ett tag kommer jag att börja cykla runt i Europa. Som du säger, det krävs mod för att göra sådana saker. Samt även lite kreativitet. Jag tänker förvisso inte att försvinna utan jag vill bara cykla för att det är härligt och billigt, men personer som jag berättar det för skrattar bara åt mig. Så de ska minsann få se Det finns ändå personer som uppmuntrar mig, fast dessa lever redan på gatan

Har bestämt mig för att bli "han som försvann".

Planen är den att jag ska börja om på nytt liv nånstans i en annan del av världen, långt bort! Har funderat på Asien, Latinamerika eller ett litet putteland i Oceanen. Men är öppen för förslag! Men jag vill dra snart, inom ett år, kan bli väldigt snart!

Jag har 30 000kr på banken, en cykel som jag kan sälja för 3000kr. Har även mina föräldrars Saab93 årsmodell ca 05 som jag kan sno (nån som vet vad jag kan få för den vid en snabb affär???).

Nu vet ni vad jag vill och hur min budget ser ut.

Frågan är hur jag ska göra för att komma någonstans. Skulle kunna ta bilen och päronens preem-kort(för att tanka) och dra ner mot södra Europa och sälja bilen för att sedan där ifrån flyga till min slutdestination. Detta är kanske att föredra för att det blir då svårare att spåra mig, speciellt om jag flyger från något land utanför EU.

Självklart så skulle mina föräldrar anmälla mig försvunnen och bilen stulen samt spärra preem-kortet efter något dygn, svårt att veta hur långt tid det skulle ta. Så hur långt ner i Europa skulle jag komma innan jag blir tvungen att sälja bilen? För jag vill helst inte slösa så mycket av mina 30 000kr på bensin. För så länge jag kan avända bilen och preem-kortet så kan jag ju åka gratis. Skulle också kunna dra när mina föräldrar är bortresta.

Kan ta med mig en jävla massa mat hemmifrån som jag kan tillaga i ett triangakök.

Behöver tips på vart jag kan börja mitt nya liv. Vart är det billigt att flyga ifrån? Hur fixar jag jobb där jag ska bo? Hur fixar jag boende? Kommer min startbudget ens att räcka? Något annat jag behöver tänka på?

Är annars en helt vanlig kille på 19 år som egentligen inte har någon anledning till att försvinna, så ni behöver inte fråga varför.

Men jag ser fram emot många tips som jag kan ta med mig! Jag lovar att skriva när jag ger mig av! Det blir garanterat inom 12 månader, men kan även bli väldigt snart, handlar om att samla modet!