Åh kära Mudblood
Fick tårar i ögonen när jag läste ditt inlägg, förstod precis vad du menade med din relation till din mamma. Jag är just en sådan mamma med samma underbara connection till min son (han är dock några år äldre än vad du är). Älskar honom mer än livet självt. Det finns bara där inom oss liksom, en överväldigande kärlek och respekt, ett band, en navelsträng som är mycket svår att kapa rakt av. Men jag vet att man måste göra det till slut hur svårt det än är. Min son flyttade 20 mil bort direkt efter gymnasiet, han var och är målinriktad och vet vad han vill bli. Och för mig som mor känns det tryggt även om han i många andra avseenden har "tummen mitt i handen" och jag ständigt oroas över hur han klarar sig.

Snälla, gå färdigt gymnasiet, ta din studentexamen! Sen kan du resa runt och upptäcka världen.
Kan inte skriva mer...tårarna rinner

Jo, du är väldigt naiv - om du ens för ögonblicket jämför att rymma hemifrån som 14-åring i Sverige, där du när dom helst kunde ringa hem till din mamma eller gå till närmaste granne och knacka på tills det inte är roligt längre - mot för att sticka till ett land med minimal budget, inga kontakter, andra lagar och helt annan kultur mot för vad du är van vid. Jag menar, du var väl inte hemlös på riktigt, när du "bodde" i bilen? Du var bara lite understimulerad och/eller "oförstådd"?



Jag har aldrig kallat dig dum. Naiv är ett helt annan begrepp, och det är nånting alla är till en början, innan de har uppnåt en viss ålder och riktig livserfarenhet - sådan man bara kan få med tiden.

Jag tror du sätter dig lite för högt på piedestal här, när du tror att ingen förstår hur du känner dig. Skulle snarare säga att det är mer regel än undantag att känna så i din ålder. Framförallt att du inte tror att du kan ha båda liven, att du kan ha en vettig utbildningen i bagaget för att sedan resa iväg och leva lite lodis. Och snälla, kom inte med sådana där barnungefasoner som "jag kommer ta livet av mig om ingenting händer". Är du så labil så kommer du att bli levande uppäten om du går förbi en mörk gränd i Nitra.



Inga problem att bo i kollektiv. Har jag själv gjort och om man inte har syskon, så lär man sig verkligen att dela med sig och visa hänsyn till varandra.

Men här målar du åter igen upp en romantisk bild, där du som åskådare ska se "hemskheterna", för att sedan kan berätta för oss vanliga dödliga. Gärna på bästa sändningstid. Har du ifrågasatt varför? För att du känner att du är lite mer värd det än oss andra? Varför bara nöja dig med att se det? Varför inte göra riktig skillnad, som att utföra volontärarbete? Där får du garanterat se det mörkaste och djupaste avgrunderna, men också värme och kärlek utan dess like. Plus, så gör du faktiskt (liten) skillnad, och inte bara blir en sån där jobbig och övervintrad hippie som om 10 år skryter över att du blev rånad i Istanbul.

Gå klart gymnasiet. För det första behöver du mer pengar, för det andra är det tryggt att ha något att falla tillbaks på.

Hur berättade han för dig då? Accepterade du det eller förnekade du att det han ville tills den dagen han åkte? Du låter som en underbar mamma, omöjligt att få såna band om inte båda är väldigt omtänksamma och genuina människor! Fick tårar i ögonen när jag läste bara för att du skrev att du hade det, haha. När man älskar någon så mycket att man känner att man måste beskydda/vara hos den personen 24/7 lägger man krokben för sina egna drömmar. Man kan liksom inte få båda och det svider. Den dagen jag säger det måste jag vara förberedd, jag vet att tårarna kommer rinna som aldrig förr! Jag är riktigt dålig på att dela med mig av mina drömmar och "komma ut" och sånt.


Jag rymde från ett sjukhus (där jag låg inne för hjärtproblem - som visade sig vara ofarliga) i samband med anorexi). Tjuvåkte ner till göteborg och tog mig över nån bro från centralen, gick runt hela kvällen, kom till en parkering, gick in i en övergiven bil och bosatte mig där. Om dagarna gick jag över den där bron och tog mig in till centrum där jag strosade och letade mat och sånt. Blev vän med en tv-profil och fick bo på hans kontor i göteborg (sista tre dagarna, när han upptäckte att jag var på rymmen och ringde polisen). Det var ett riktigt äventyr.. ljög till mig mat på mcdonalds en gång och levde på rester och fruktskålar inne på blodgivarcentralen och såna ställen. Jag var inte understimulerad, jag tog chansen att rymma för jag trodde att jag var döende och hade aldrig varit utanför stockholm typ. Förutom åland..


Det vet jag. Jag är i början av livet men måste ändå säga att jag konstant får höra (av vuxna) att jag har jobbiga tankar, att jag beter mig för vuxet, att jag borde tänka mindre, att jag är mogen för min ålder osv. Har mest vuxna bekanta och vi har en jämlik relation. Känner mig aldrig yngre och oerfaren, snarare brukar det vara ett givande och tagande. De lär sig av mig och jag av dom. Skulle vilja påstå att jag ändå är något mer erfaren/mogen än ändra genomsnittliga 18-åringar. Har träffat folk i min ålder som är som jag, så menar inte att jag är någon övermänniska. Men jag tror att jag är något "före" mentalt i alla fall.


Ja, jag tror också att jag har en övertro på mig själv. Men hellre en övertro än att tvivla på sina gna förmågor. Den här naiva inställningen jag har är något jag är lite glad för. Hade jag varit strategisk, beräknande och seriösare hade jag aldrig vågat ens tänka på äventyr. En livsfarlig, idiotisk resa kan man inte uppleva om man tänker "vuxet".


Jag har bott i ockuperade hus ett par månader, det var riktigt roligt! Vi hade ingen el och det var svinkallt och alla sov ihop för att hålla värmen och det fanns gamla (60 år?), unga (såg en som måste varit 10), fattiga och rika vänsterflummare. Det var riktigt mysigt.


Jag vill inte göra skillnad. Jag kanske är egoistisk som säger så men jag vill uppleva, inte förändra. Jag vill inte åka till länderna om de inte skiljer sig från sverige. Jag vill frysa/svettas/känna mig säker/osäker.. känna något.

Jag vill inte samla en massa livspoäng. Det här är min dröm. Det andra du pratar om är kanske dina ideal. Jag prioriterar bort relationer, livspartner, barn, bostad, arbete, saker osv. Jag vill inte ha den livsstilen.

Lägg pengarna på en Kurator, skärp dig, res sen.
Skall börja tredje året på Natur natur och jag vet att det känns jävligt enformigt men som sagt ta dig samman och gå ur gymnasiet. Du är förmodligen inte mer miserabel än någon av oss andra som lever i denna enformighet heller men drama queens finns det ju alltid!

Du kommer förmodligen bli mer deprimerad av att resa till skitländer då dina ideal inte verkar realistiska. Du verkar finna skönhet i fattigdomen och andras misär men du kommer ändå aldrig bli lycklig bara för att du gör något drastiskt.

Låt mig fråga, vad är det egentligen som du tror kommer vara så skönt med att luffa runt? Kommer det göra dig lycklig av att bara åka runt och se andra människors överlevnad och deras problem?

Förstår inte varför du har så bråttom. Trodde först att du var trettio eller något, men du är ju för helvete bara arton. Åk på en tågluff i sommar (interrail) och sedan efter gymnasiet så åker du någonstans och luffar i några månader. Det är knappast något ovanligt och du har inte bråttom. De flesta reser ju efter gymnasiet. Din mamma kommer säkert förstå.

Det kom inte som en blixt från klar himmel direkt att han skulle studera 20 mil bort, det hade diskuterats och jag ville självfallet att han skulle göra som han ville och utbildningen fanns endast där. Jag var delaktig i alla förberedelser för flytten, hjälpte honom med praktiska saker, både på gott och ont, (man kan inte vara curlingmamma hela livet.) Körde upp flyttlasset och hjälpte honom komma iordning. När vi sen körde därifrån och lämnade honom, tror jag nog att jag grät hela vägen hem i bilen. Men tro mig, samtidigt var det en befrielse, jag måste släppa honom, han måste klara sig själv. Men jag tycker ju att du verkar vara en mycket driftig kille, ambitiös. Har jag fel? Skulle du kunna klara dig ensam i stora vida världen? Har du kunskaperna? Och vet din mamma om det i så fall? Min son är mer den där lite tafatta typen, en som jag känner att jag kanske måste beskydda hela tiden. Men det är min känsla det. Han själv känner säkert inte så.
Tycker att du måste förbereda din mamma på det här som du nu känner att du vill göra. Du kan inte bara säga bye bye samma dag. Låt henne vänja sig vid tanken, planera tillsammans, låt henne vara delaktig. Men återigen, gå färdigt gymnasiet

Hur ska du kunna orka med att leva ett emellanåt väldigt påfrestande liv (både psykiskt och fysiskt) som runtstrosande luffare i främmande länder när du inte ens klarar av en sådan grundläggande sak som att äta ordentligt?

ut o skaffa ett extra arbete, samla ihop en stor summa pengar som jag också håller på med för tillfället och fly sedan landet när du gått klart gymnasiet / dina föräldrar vill sparka ut dig från hemmet och lev livet i ett varmare land utan PK politiker så slipper du se sverige förfalla!

Exakt Indien är nog det du behöver, dessutom finns det jobb på callcenters där för svenskar.
Ju längre du stannar där desto billigare blir det, du lär dig vad saker kostar.
Man får visum i 6 månader, sen måste du ut ur landet.

Är osäker på om TS är en kille eller tjej.

Att barnen flyttar ingår ju i 'avtalet'. Man har dem bara till låns.



Jag har också suttit på en klippa i Bohuslän. Också ensam. För att man delar minnen behöver man inte skryta. Det kan vara känslan att göra något tillsammans. Lärde mig en gång att det finns två sorts människor. Tennisspelare och handbollsspelare(killen som sa detta spelade handboll). Jag tror att du är en tennisspelare, vilket inte är fel. Själv är jag handbollsspelare. Sedan tycker jag att det inte är något att skryta med att man rökt marijuana och käkat svamp, att jag legat med en tv-profil. Nu lämnar jag detta ämne och önskar dig lycka till. De sista orden är. Du är 18 år, inte vuxen som jag ser det. Gå klart gymnasiet, jobba ihop lite pengar och sedan ger du dig ut på din resa.
Bon Voyage

Jag förstår TS vilja att åka ut och resa. Dock är du alldeles för ung. Du är tjej och vill åka och resa själv? Vänta med att åka utomlands tills du har fått studenten. Men om du verkligen vill åka utomlands innan du studenten så kan du ju arbeta som volontär på en kibbutz i två månader under sommarlovet. Jag hade verkligen den känslan att vilja lämna landet. Nu har jag gjort det tillfälligt. Jag åkte själv till Israel för att arbeta på en kibbutz i två månader, för att sedan återgå till mina högskolestudier. Jag är fortfarande en aning skoltrött, så jag tog tillfället i akt att åka utomlands. Det blev mycket dyrare för mig än vad jag först trodde. Men du har mer pengar än vad jag har, så det är nog ingen fara i ditt fall. Men åk i så fall med minst en till person. Undvik muslimska länder samt Afrika.