Ursprungligen postat av MudBlood
Skolan går väldigt bra, har vg eller mvg i samtliga kurser än så länge och det bådar gott. Men det ger mig ingenting, det säger ingenting, jag blir inte gladare och faktum är att livsglädjen inte finns i nuläget. Jag tänker på den här resan 24/7. Ibland undrar jag om man någonsin känner sig redo? Jag vill ju åt frihetskänslan, det otrygga, det osäkra. Äventyret. Jag är så trött på att göra samma saker varje dag, jag skäms över min existens och nojjar över att jag kanske får cancer/hjärtsjukdom/skott i pannan och dör innan jag hinner ge mig av. Vågar inte leva för jag är så rädd för att dö innan jag uppfyllt min enda dröm...
Det jag gör om dagarna är att överkonsumera kalorifria godisalternativ (läs: tuggummi a la laxerande effekt och lightcola), gå långpromenader, stirra tomt på spegeln, hålla långa monologer för mamma vars intresse för mig och mitt liv verkar ha svalnat nu när jag fått bättre självförtroende, titta på tv, onanera, vara online och på helgerna gå ut om jag vågar mig på alkohol. Stress och en total frånvaro av lust och glädje finns i min vardag. Jag går med tunga steg, ifrågasätter allt jag gör och allt runt omkring mig, gråter tårlöst, självömkar, längtar så intensivt bort att jag knappt kan ta mig ur sängen på lediga dagar.
Hm, gymnasiet.. har två år kvar. Ett år hade jag nog kunnat vänta tror jag. Men TVÅ?! jag tror jag måste spy bara jag tänker på att leva med det här så länge. Ett år går väl till att verkligen planera + jobba ihop pengar. Men två är helt övermäktigt!
Kan man läsa gymnasiet på kortare tid? Går det att läsa typ två år i ett?
Hej, allt du skriver stämmer på pricken in på mig, när fick du din ätstörning? I grund och botten så tror jag många av dina problem bottnar i den, att du inte kan leva fullt ut och uppskatta saker om kring dig pga att du måste ha kontroll på vad du äter.
Vet att det är oerhört svårt att ta sig ur det här, du verkar vara en väldigt djup människa och du beskriver hur du känner om saker om kring dig på ett väldigt bra sätt som jag har lätt att relatera till.
Som tidigare nämnts i tråden så är nog det absolut bästa om du försöker att sluta tänka så mycket, kan vara oerhört svårt om man är filosofiskt lagd, men i grund och botten så får man nog ett överlag bättre liv om man fokuserar på skola/arbete och social gemenskap än att sitta och försöka komma fram till meningen med livet, det funkar ju inte och leder bara till destruktivitet, och om det fortgår för länge kan eventuellt leda till självmordstankar/självmord.
Försök att hitta en balans där du umgås med de riktiga vänner du har och jobbar hårt för att bli någonting. Livet är ju en resa, inte alltid en rolig sådan. Samhället är ju uppbyggt just för att vi som individer arbetar och försörjer det vi har och bygger nytt konstant, tanken på ett fritt liv där man gör som man behagar är ju lockande, men funkar inte. Tror du jagar den här "resan" för att du vill bli lycklig, men vi strävar alltid efter lycka, livet har medgångar och motgångar det finns aldrig ett stadie där du upplever full lycka hela tiden, det är just därför du har en ätstörning, kontroll på hur livet ska vara, hur det ska levas. Men du vet ju inte hur det kommer att bli i framtiden, eller hur?
Ignorance is bliss.