Ursprungligen postat av Sqrbanken
Led av en sådan brutal flygfobi i min sena barndom och genom mina tonår att jag inte flög alls. Enbart se ett flygplan fick panikångesten att krypa på. //Â…sökte hjälp hos en KBT:are med flygcert - en intressant kombo.
Samtalsterapi med "examen" mot slutet i hans cessna (stavning?) följt av tur/retur linjetrafik inrikes. Kom med tiden tom. älska att flyga
Känner igen mig. Det var en tid runt 30 som flygning var helt otänkbart. Att ens se ett flygplan i luften gav ångest. Sen tvingades jag långflyga av familjeskäl och det gick faktiskt bra den gången, det fanns liksom ett otroligt viktigt skäl. Sen kom ett jobb med frekvent inrikesflygning 1-2 ggr/mån i många år och det blev sjukt stressigt och mådde dåligt. Provade en SAS-utbildning på ngr dagar på Arlanda för 8k och den var bra. Man lärde sig enormt mkt och ffa andningsteknik som var det som gjorde att jag fick mer kontroll och kunde rida igenom ångesttopparna ganska ok.
När ångesten ändå inte försvann (ville all rädsla skulle försvinna, på en gång, vilket den inte gör förstås, utan träning) så tog jag också KTB ihop med Cessnaträning. Jag kom på då att flygning är ju för jävla härligt. Superspännande. Just känslan att sitta vid spakarna och själv styra planet var faktiskt lite förlösande.
Efter det blev jag inte rädd för flygningen i sig längre utan rädsla för rädslan, dvs att den ska spela mig ett spratt. Det här var ca femton år sen. Idag flyger jag med glädje faktiskt, helt utan rädsla, men det har tagit sin tid och det har långsamt stegat sig ned. Undviker ändå långflygningar för jag vet inte om rädslan plötligt kommer igen.
Jag gillar faktiskt att flyga, tycker det är mysigt. Personalen betyder jättemycket. Får man omtanke, varma hälsningar och glad personlig service i planet så blir jag så tillfreds och slappnar av. Min senaste längre flygning var till Amman, för att få uppleva Petra. Otroligt glad att jag kunde få göra den resan och allt kändes bara bra.