Mitt förnuft säger att båda är lika säkra. Men min flygrädsla säger mig att undvika lågprisbolag.

Finns en europeisk standard att följa för att få fortsätta flyga inom Europa och västvärlden.
Så alla bolag är lika säkra, oavsett om det är lågpris eller ej.

Så är det, men det finns ju andra faktorer som vi svenskar kan uppfatta som olika "säkra". Norwegian anställer till exempel "kontraktspiloter" via bemanningsföretag i Estland, under estniska regler. Det innebär konkret att man riskerar sparken om man är sjuk mer än fem dagar i rad, att man har avsevärt lägre lönenivå än sina SAS-kollegor och att man inte har någon pensionsavsättning i Sverige/Norge.

Jag flyger hellre med SAS där jag vet att piloterna och kabinpersonalen inte måste jobba fast dom har hög feber och som jag kan anta är allmänt till freds med sitt arbete, än med ett bolag där man jobbar sjuk, av rädsla för att missta sitt arbete. Jag är helt övertygad om att det kan spela in om man ska börja räkna på säkerheten, oaktat att själva säkerhetsföreskrifterna är lika.

Men varför körs de inte bara med fyra? Jag har för mig att när jag flög till Sardinien, Frankrike eller Kanarieöarna så var det fyra motorer.

Visst kan man flyga så, men det finns ju inte så många ställen att stanna på över Atlanten.

Men måste du inte hämta recept och hämta ut det? Eller hur gör du?

Ingen idé att köra med fyra motorer när det finns två motorer som dra mindre bränsle och är lika om inte mer effektiva.

Vissa sträckor körs med fyra motorer, det beror helt på avstånd samt storlek på flygplan som behövs.

Vad det gäller tvåmotoriga plan så finns det ett reglemente som heter ETOPS som måste följas.
Förhoppningsvis så blir du lite lugnare om du läser igenom det där.

Azorerna som ligger mitt emellan är landingsbart.

Hej!

En konkret sak jag undrar över är själva starten och stigningen.
Dessa minuter känns ibland dramatiska med all motorkraft, höjdförändring, lutning, osv, och nästan lite "nu gäller det"-känsla. Inte bara för mig, utan även en liten stämning bland vissa av passagerarna.

Hur upplever piloterna och kabinpersonalen det? Finns det något dramatiskt och kritiskt alls över denna sekvens (mentalt), eller är det bara som att starta bilen och köra ut på vägen?

Bra att du nämnde Azorerna, det hjälper. Det jobbiga är väl nu att ringa doktor, ta ledigt från jobb för att kanske dra dit och hålla på. Kanske dags att bota sin noja överhuvudtaget? När jag ändå ska ringa dit.

Dom gånger jag suttit i jumpseat så är biten från start och några minuter till och typ 10 minuter innan till stand den biten som är mest intressant.

Det är arbetsintensiva perioder då det händer mycket (alltså inte händer som olyckor nu, utan bara att det är mycket att göra, ta upp ställ och flaps, prata med flygledning, navigera, etc). Från piloternas sida upplever jag det dock som när man kör ut på motorvägen typ, man har ju redan startat och allt, men man behöver ändå vrida på huvudet, anpassa in sig i trafiken, byta fil, etc. Allt är rutin men det kräver att man är aktiv som förare. Min upplevelse är att starten i ett flygplan är samma sak, det är rutin men det kräver att man arbetar aktivt under en kortare period, sedan går flygningen snabbt in i rutin och mycket lugnare tempo (och oftast när jag vart med mycket snack om allt möjligt för att fördriva tiden, man käkar mat, får kaffe etc).

Hur länge det tar innan dom släcker skylten brukar variera ganska mycket beroende på vädret har jag en känsla av men framför allt så påverkar vädret väldigt mycket hur långt innan landning dom tänder skylten då dåligt väder ofta ger mera turbulens. Dock så är planet långt ifrån absolut rakt i luften då skylten släcks utan det fortsätter att stiga under ganska lång tid efter släckningen, dock med en så pass flack vinkel att man inte märker speciellt mycket av det inne i planet men man är absolut inte uppe på 10 000 meters höjd då skylten släcks.

Receptet finns i datasystemet hos alla apotek så det är bara att gå in på närmaste sådant och hämta ut tabletterna. Om man ska resa utomlands passar man samtidigt på att be dem skriva ett intyg på att man får ta med sig narkotikaklassade tabletter på resan. Intyget kan användas för att visa upp i tullen och sånt tror jag. Har dock aldrig behövt använda det.

Jag skulle nog klassas som flygrädd, har extrem ångest och panik varje gång jag flyger. Jag tror att jag skulle vara lugnare ifall jag skulle veta att piloten också är det, så hur är det piloter.

Hur ofta har ni panik? eller har ni någonsin haft det? Det är ju ganska lätt att fantasin sätter igång och man inbillar sig att det är full panik i cockpiten medan ni försöker undvika en crash, fast egentligen sitter ni och dricker te med scones.

Förresten varför får man inte ha fönsterskyddet nere vid start och landning? jag tycker det hjälper ifall man inte ser ut vid start och landning.

Intressant tråd.

Tänkte även jag berätta min situation och se om det finns några kloka råd att ta till sig.

En kort bakgrund:
Sedan tidig ålder har jag lidit av klaustrofobi/cellskräck, det triggades i tidig ålder från en incident med en toalett (där jag dock aldrig fick uppleva att vara instängd med än ett par sekunder), men rädslan blev väldigt definitiv och klar.
Efter åren passerade började jag identifiera olika platser och scenarier som klaustrofobiska och där började begränsa livet. Flyg, hiss, tunnlar, tunnelbanor, gondoler (inte båttypen utan linbanor) och flera andra situationer blev fasansfullt. När det var som värst skulle jag hellre undstå miljontals kronor, få svåra sjukdomar, nästan vad som helst för att slippa utsättas för dessa situationer.

Sakta men säkert senare i tonåren började vissa bli opraktiska och jag rationaliserade sakta bort dem, tunnlar, toaletter, hissar till viss del (åtminstånde glashissar), vissa typer av linbanor, dessa och fler tillhörde sådant som jag sakta men säkert kom över.

Nu står jag här, 24 år gammal student med vuxenlivet bakom nästa hörn, med de värsta kvar, flygningen.
Jag har alla incitament i världen och det enda som riktigt tynger mig i livet är att jag inte kan resa längre sträckor (har tåg-, bil- och båtluffat ett flertal gånger men jag vill kunna resa med jobb, familj och vänner i framtiden). Vill besöka kontinenter, vill se världen.

Tyvärr, för mig, är flygningen inte som att genomlida ett trångt utrymme under begränsad tid, det kan istället liknas med att faktiskt fastna i en hiss, att behöva sitta där i flera timmar. Det värsta är själva tanken på hur jag kommer reagera när jag inte kan ta mig ut.
När jag vet att det inte finns något sätt att ta sig ut alls, hur mycket jag än skulle vilja. Hur jag kommer att reagera och vad jag kommer känna, om det kommer att gå över och om jag ens kommer stanna kvar innan dörrarna stängs.

Jag vill verkligen inte vara äldre när detta löser sig, jag har redan missat så mycket, jag vill kunna se de andra kontinenter innan för mycket ansvar landar på mina axlar.

Detta har varit otänkbart fram tills för ca. en vecka sedan, då jag simulerade fram en extremt lite panikattack på några sekunder, och märkte att det inte hände något, utan att det gick över. Detta gav mig en riktigt kick, då jag tidigare inte haft någon form av referenspunkt till "vad som sker" när jag kommer bli rädd.

Jag är fortfarande helt dödsrädd för vad som kommer ske, men jag vill närma mig problemet, jag har besökt psykologer och finner det hittills meningslöst då mitt problem är relativt enkelt, jag vill få modet att uppleva en flygning, gärna med säkerheter.
Dessa säkerheter kan vara medicin, nedsövning/narkos nära tillhands (kanske mindre troligt men kan ju alltid drömma), alkohol, någon helt gudomlig livsåskådning eller liknande mindfulness tekniker.

Jag tror att om jag får modet att uppleva en "panikattack" på ett flygplan så kommer jag sedan att bli botad, men oavsett hur rationell och logisk jag är (då jag är helt införstådd med att det inte egentligen finns något att vara rädd för, inget kommer hända) så är jag flera ljusår ifrån att faktiskt genomföra det i mitt huvud. Jag behöver något som får mig att pendla över.

Någon som prövat lugnande / stämningshöjande?
Någon som vet om man kan betala en läkare som har nedsövningsmöjligheter att följa med?
[ge gärna fler innovativa förslag]

Spelar mig ingen roll vad det kostar, jag vill bli kvitt med rädslan, men jag vet inte hur.
Jag känner egentligen ingen press över detta, men då jag haft många år att göra något åt det men först nu någonting i mig säger att jag bör hitta en väg så vill jag inte missa denna chansen.

Uppskattar alla tips, men som ni förstår har jag haft många år att tänka på detta.
Andra erfarenheter vore guld med.


Tack,
/Fredrik