Ja åker man bil till flygplatsen så är den bilresan farligare än själva flygresan.

Jag läste eller hörde en pilot säga en gång…

”Det är farligt att flyga, det är därför det är så säkert.”

Makes sense.

Har på senare år utvecklat en ganska stark rädsla för att flyga. Luftgropar i all ära, men det jag är mest rädd för är själva takeoffen. Jag sitter alltid och oroar mig för att flyget inte ska hinna lyfta ordentligt (tänk olyckan med det ryska planet för 12-13 år sedan). När planet börjar få upp hastigheten sitter jag som regel och blundar medan jag krampaktigt håller i sätet framför. Det är först när de börjar dra fram matvagnarna jag kan börja slappna av lite. En gång var rädslan så övermäktig att jag medvetet missade ett flygbyte för att istället ta tåget hem, vilket förstås innebar onödiga kostnader.

Sitter nu här en månad innan och nöjar för en flygtur på ynka 1 h och 25 min.

Tips mot takeoffrädsla?

Edit: Brukar också bli orolig när planet är tyst och det känns som att motorerna har stannat eller nåt.

"Hinna lyfta"-grejen kan man se är ganska osannolik i normal luftfart då man ska ha så mycket tillgänglig banlängd att man nästan kan lyfta men ändå hinna bromsa innan banan är slut. Se https://en.wikipedia.org/wiki/V_speeds#V1_definitions för lite mer detaljer. Tittar man ut vid start så ser man ofta att det finns gott om bana kvar när man lättar.

Att planet tystnar och motorerna "stannar" handlar ofta om flygningens olika faser. I starten vill man snabbt upp en bit, sedan släpper man lite på gasen (spara bränsle och minska slitage), vilket minskar stighastigheten (den minskningen kan kännas som ett kort fall), sedan stiger man långsammare upp till marschhöjd. När man slutar stiga kan det igen kännas som ett fall. kanske 15-30 minuter innan landning, dras det av mer på gasen och man börjar sjunka (det både känns som och är ett fall, i vissa flygplan märks det tydligt att man vinklat ner nosen och dyker svagt), några minuter senare brukar det pratas om "vi förbereder nu för landning ... 32° och sol ... fäll upp ryggstödet ...".
Ibland kan det kännas som att man bromsar, om man då sitter så att man ser vingarna så kan man ibland se att klaffar av olika slag ändras. Hastigheten sänks och vingen anpassas för den nya hastigheten.

Vet du om att piloterna vid en normal start inte sätter full gas på motorerna? Trots detta så har startbanans längd tagits i beaktande så att det finns marginal. Även om en motor helt slutar fungera kan flygplanet lyfta.

Va? Är det inte plattan i mattan som gäller?

Hur ska jag då våga flyga till Mallis i sommar?

Nix



Det gör du inte.

Ironi är svårt ibland

Det ät lite ironiskt att du inte känner igen ironin i svaret på ditt ironiska inlägg.
Ska jag hålla upp en flagga?

Tack för svaren.

När jag var yngre följde jag tankesättet "tänk om jag inte dör idag" och så var det med det. Vore skönt att hitta tillbaka till den obrydda mentaliteten.

Som skrivits ovan startar man nästan alltid med reducerad motorkraft, ofta inte mer än 80 % gaspådrag.
Ändå finns det då alltid tillräckligt för att kunna fortsätta accelerera, lyfta och stiga på en motor, ifall den andra skulle gå sönder. Man kan alltså oftast lyfta och stiga ut på 80 % av kraften från en enda motor.

Det här räknas ut inför varje start. Det kan upplevas som att det går trögt att komma loss men det är för att man medvetet reducerat kraften för att utnyttja banlängden. Skulle vi önska att "trampa plattan i mattan" finns det alltså betydligt mer att ge.

Du var ironisk men för övriga så ska man vara glad att det inte kräver full gas att lämna moder jord, det ska finnas gott om utrymme att kunna lyfta även om en motor lägger av vid sämsta möjliga tillfälle (när farten är för hög för att säkert hinna bromsa men samtidigt för låg för att lyfta).