Jag har aldrig hört talas om att enbart turbulens har orsakat en nödlanding, piloter, har ni?
Atlanten kontrolleras till ena halvan från skottland och andra från kanada (ish, vi bortser från NY oceanic och Iceland radio för enkelhets skull).
Man baserar separationen på positionsrapporter, dvs piloten rapporterar när man passerar över vissa punkter, när man beräknar nästa punkt, vilken höjd och fart man håller.
Det betyder också att innan man får flyga in i luftrummet över atlanten får man en klarering, man begär då en överflygning på en viss höjd och fart enligt en viss rutt. Flygledaren tittar då på trafiken och räknar ut separation till andra flyg. Ibland får man alltså ändra höjd eller fart för att passa in i trafikflödet (så över irland är det inte helt ovanligt att piloter vill sakta in eller öka farten för att möta sin tid för oceanic).
Vill man byta höjd begär man det från ATC som då tittar på trafiken på den begärda höjden samt trafik på eventuella flygnivåer emellan den nuvarande och begärda. Det är alltså precis som under radarledning, piloten begär en högre höjd, ATC tar ett beslut om huruvida det går eller inte och lämnar klarering därefter.
Det finns etablerade procedurer hur man tar sig ur området utan risk för kollision ifall man får nöd, jag kan dom inte i huvudet men det innefattar bland annat att sitga/sjunka till en ledig höjd och flyga ut med viss vinkel mot kursen. När man deklarerat nöd kan ju också flygledarna flytta annan trafik i viss mån (inte med radarvektorering men man kan byta höjder samt lämna trafikinformation).
Flygledning utan radar kallas för övrigt procedurell flygledning och tillämpas över större hav, över grönland och över stora delar av australien (där man inte har råd att bygga radar).